061005 - Andarnas makt - andra delen
Ordföranden harklade sig myndigt.
– Fridtjuv, började han, så roligt att kunna talas vid, eh, såhär. Jo Fridtjuv, du vet att jag beundrar dig och vad du har gjort för klubben, och jag dammar din tavla varje dag. Så nu undrar jag – han gjorde ett uppehåll – om de här bingokvällarna som klubben anordnade förr. I alla böcker har de redovisats med enorma överskott, men ingen vet var pengarna hamnade. De fördes inte in någonstans i kassaböckerna.
Jag upptäckte att jag ännu kramade min bekants hand men vågade inte släppa för sierskans vakande ögon. Stormen skakade fönsterrutorna och ylade i ventilationstrumman. Någonstans i rummet hördes tunga andetag. Då och då hasade någon – eller något – över golvet. Drömde jag? Min bekant såg mest sur ut.
Ordföranden tog ånyo till orda:
– Så jag undrar var alla de här pengarna tog vägen.
Tystnad.
– Legenden säger att du grävde ner alla pengarna och sedan… gick bort utan att säga var. Om det nu stämmer, så tänkte jag att du skulle få möjlighet att berätta nu. Pengarna skulle ju göra mer nytta för klubben, än där de är nu. Till exempel skulle jag behöva ett par nya golfskor… öh, jag menar: juniorerna skulle kunna åka på läger någonstans. Och dessutom har ju du ingen nytta av pengarna, där du är.
Han tystnade och väntade. Sierskan plockade fram ett dricksglas och en liten duk med bokstäver på.
– Kan han inte prata? muttrade min bekant, fortfarande arg över smällen i huvudet.
– Detta är enda sättet att kommunicera med andevärlden, förklarade sierskan och ställde glaset upp-och-ner.
Snart började glaset flytta sig. Ordföranden böjde sig fram full av förväntan.
– Vad säger han? frågade han ivrigt.
– ”Glöm det, pengarna är mina!” bokstaverade sierskan.
– VA! dundrade ordföranden. Det är inte sant. Han vände sig ut i tomma intet. Hör du din snåljåp, du kan inte använda de där pengarna ändå. Varför inte låta dem komma till nytta istället?
Glaset flyttade sig, och sierskan läste.
– ”Ha, ha, ha.”
– Åh, det var det… det var det… Den uppblossande vreden fick ordföranden att tappa andan. Knogarna vitnade, när han kramade ihop sina väldiga nävar. Vänta du bara – jag skall hitta pengarna, om det är det sista jag gör!
– Nej, nej, flämtade den gamla sierskan, du får inte reta upp honom.
Ordföranden var högröd i ansiktet och skälvde i hela kroppen.
– Jag reta upp honom ! röt han. Han skall få se på annat. Jag skall ta hit sta'ns främste exorcist – då får vi se, om han är lika stöddig.
Plötsligt hoppade glaset till som av en våldsam stöt.
– ”Nej snälla, jag ber er”, läste sierskan. ”Klubbhuset är den enda plats som kan ge min själ lite ro.”
– He, he, gnäggade ordföranden och gnuggade händerna. Som jag trodde – inte så stöddig. Nå, kläm fram var pengarna finns.
Det gick en stund. Så kom den tyngsta suck som jag någonsin hört. Glaset började röra sig släpigt. Ordföranden visade sitt vargflin.
– ”En sådan olycka. Alla mina pengar… Nåja, jag är väl tvungen, Jag grävde ner dem på Antonssons tomt. Den gubben är ju så sur att ingen vågar sig dit, tänkte jag.”
Jag växlade blickar med min bekant. Antonsson – han måste ha varit död i 30 år. Vem ägde hans tomt nu?
– Ha! ropade ordföranden och svängde glatt med spaden som han redan hunnit utrusta sig med. Den tomten lurade jag av… öh, jag menar: den köpte jag av änkan. Åh, jag visste väl att det var en bra affär men inte så bra! Nu vände sig han till anden: Var på tomten?
– ”Bakom det lilla växthuset med krusbärsbuskarna”, rapporterade sierskan.
– Då så, sade ordföranden och slängde spaden över axeln. Det här blev enklare än jag hade räknat med, som att ta bananer från knattarna på fotbollsskolan.
– Nu vill jag gärna ha min betalning, påminde sierskan morskt.
– Du din gamla häxa, fnös den långe ordföranden, du skall vara glad att jag inte anmäler dig för brott mot kvacksalverilagen. Så tig med dig. Nu till skatten – den är min, min, min och bara min!
Vi såg efter honom genom fönstret, när han skyndade iväg med sin spade. Jag sade till min bekant:
– Men var det inte bakom växthuset som han lät gräva ut för swimmingpoolen förra året?
– Jo, sade min bekant, men jag ville inte vara hård utan tänkte att han skulle få komma på det själv.
Stolpen