070603 - Slav, stig upp
, del 1 av 2
Våren var sannerligen kommen med den första, försiktiga grönskan i släptåg. Lövträdens små, små blad fladdrade befriande i den lätta vinden. Jag konstaterade nöjt allt detta under en promenad runt idrottsplatsen. Strax stötte jag på föreningens små bollhämtare som vanligtvis brukade vara fulla av liv och energi denna årstid, men nu hängde mungiporna neråt, och ögonen var uppgivet matta i de runda barnansiktena.
Men kära nå'n då, mumlade jag och hukade mig ner i klungan bakom bollplanket. Hur är det fatt?
En av de äldre suckade:
Vi krävde två bugg istället för ett inför den här säsongen.
Men ordföranden sade att det var en ökning på 100 %, och sa att det inte finns någon arbetsgivare som kan gå med på det, fyllde en flicka i. Dessutom sade han att klubbens ekonomi är i ett känsligt läge, och att alla måste hålla igen på kraven om ökad ersättning för klubbens bästa. Han sade att det också gällde honom själv.
Jag tänkte en stund på styrelsens höjda arvoden, på ordförandens flitiga besök i golfbutiken och det nyligen inköpta skrivbordet i massiv ek till ordförandens kontor. Utöver det hade tio nya spanskrör köpts in åt idrottsprästen. Det var uppenbart att ekonomin måste vara i ett känsligt läge.
Knak och brak hördes och nerför slänten tumlade min bekant. Han fick allt berättat för sig och utbrast genast:
Så gräsligt! Så oförskämt! Det återstår bara en sak att göra strejk.
Barnen gapade.
Det får vi inte. Då blir vi utestängda från knattelaget. Och se'n, fortsatte de, plockar ordföranden bara in de allra yngsta som bollhämtare, för de jobbar gärna för bara ett bugg. De förstår inte bättre.
Ge er ut och samla alla under 12 år, uppmanade min bekant. Sedan vägrar ni hämta någonting, innan ersättningen höjts till två bugg. Kom ihåg: tillsammans är vi starka!
Allmänt jubel utbröt, och jag måste erkänna att jag var imponerad och rörd över min bekants insats. Tidigare hade han aldrig visat någon större omtanke för andra än sig själv.
Inom en kvart var alla barn inom föreningens verksamhet organiserade och samlade utanför ordförandens kontorsfönster i klubbhuset. Med en golfklubba ännu i handen stack den långe ordföranden ut sitt förvånade ansikte.
Vad är det här för dumheter?! fräste han. Tillbaka till arbetet med er allihop.
Bara om vi får två bugg! hojtade barnen samfällt.
Nu går skam på torra land. Som ni vill. Då kallar jag in femåringarna. De är minsann inte lika otacksamma.
De finns med oss här, ropade ett av de äldre barnen. Imorgon är det seriepremiär, och vi strejkar tills vi får igenom våra krav.
Stolpen
|