Minnen som medlem i Baif, del 1 - 4 av Arne Holgersson, 070706
Del 1 - Inledning
1930, då jag var 13 år, beslutades vid ett möte att Bergkvara IF skulle heta Bergkvara AIF. Jag var själv med på detta möte. Vid denna tidpunkt spelade jag redan med i B-laget som målvakt, men snart kom jag på att jag hellre ville spela ute på plan. Vi spelade på Sjöslätten, någon annan plan hade vi inte. Det var en liten gräsplätt mellan Skytteholmen och den rätta planen. Den var ungefär 60-70 meter lång och där spelade vi småpojkar varje kväll så länge det var ljust ute, vi hade inget annat att roa oss med.
Så fick Baif en plan som låg öster om hembygdsparken. Man fick gå igenom hela hembygdsparken för att komma till planen. Jag hade fyllt 14 år på hösten, och sommaren därpå skulle Baif möta Nybro IF:s reserver på hemmaplan. Det var stora diskussioner utanför ”Jockes” affär hur Baif skulle få ihop ett lag till matchen. Nybro IF var på den tiden mycket bra, och flera av våra spelare ville därför inte vara med. Då sa Malte Stenberg:
”Vi sätter in småpojkarna Algot Lundgren och Arne Holgersson på varsin inner i kedjan”. Center spelade Malte själv.
Matchen började och vi gjorde mål på mål. När jag nickade in det åttonde målet då tyckte jag att lyckan var gjord. Vi vann tillslut med 9-0. När vi gick av planen fick vi se att Markus Andersson med en vit krita hade satt ett streck på en bräda för varje mål som vi gjort (vilka minnen!).
Söndagen därpå så åkte Baif till Tvärskog, men då fick varken Algot eller jag vara med. Baif fick stryk med 2-1, och efter den matchen var vi bofasta i A-laget. Det var få matcher jag missade på grund av skada och trots att jag spelade i 23 år (det har väl blivit cirka 800-900 matcher om inte fler) har jag aldrig behövt gå till läkare för fotbollsskada.
Del 2 - Min roligaste match i Baif
Vi åkte till Borgholm med ett hopplockat lag, flera ordinarie spelare saknades. Vi ställde upp med följande lag: Kronvall i målet, i försvaret Algot Lundgren, Birger Karlsson (BK), jag minns inte vem det var mer. I kedjan spelade Malte Stenberg vänsterytter, Helge Söderström vänsterinner, center spelade jag, Åke Karlsson (Lill-Klas) spelade högerinner, högerytter har jag för mig att Göte Jonsson spelade, men jag är inte säker.
Denna söndag var helt och hållet Malte Stenbergs. Han använde ord som rebuddlar kattfot och hundballa. Jag skriver som han sa, han kunde knappt säga något annat. På båten till Öland så sa Malte till Lill-Klas:
- Titta där, en gnagare.
- Var då? undrade Lill-Klas.
- Där, sade Malte och pekade på en dam med två stora framtänder.
Sådan var Malte hela dagen denna söndag.
Resan upp till Borgholm var försenad. Taxibilarna körde allt de kunde och det var med nöd och näppe som vi fick kläder på så att vi kunde spela. Det blev en match som jag aldrig glömmer.
När vi hade spelat en stund fick vi in ett mål. Jag minns inte om det var Helge S eller Malte som gjorde det. Borgholm fick avspark och ingen av våra spelare rörde bollen förrän den låg i mål, 1-1. Malte spelade vänsterytter och på den sidan hade publiken det roligt åt Maltes lustiga ord (jag har nämnt orden tidigare i brevet).
Det fanns en liten läktare på den sidan, det var väl inte mycket till läktare. Publiken hoppade, skrek och hade roligt åt Malte. Bäst som det var så rasade läktaren ihop, men ingen skadade sig.
Så fick Malte i slutet av första halvlek en löpboll på vänster sida. När så högerbacken försökte stoppa Malte så skrek Malte ”Katoffer hundballa” och pekade på något som låg vid sidan om. Högerbacken i Borgholm undrade vad det var som Malte pekade på, och det räckte för att Malte skulle slå bollen i mål, 2-1. Publiken skrek och hade det roligt. Borgholm hade bollen på mitten och gick direkt upp och gjorde mål, 2-2 i halvtid.
Den andra halvleken blev den första lik, vi ökade till 3-2 och tror mig om ni vill, men Borgholm gjorde avspark och omgående gjorde de mål, 3-3. Matchen led mot sitt slut när vi fick nästa mål. Deras back försökte stoppa mig, jag fick en knuff så att jag hamnade i en vattenpöl. I samma sekund så sköt Borgholms målvakt bollen i ryggen på sin egen back så att den gick i en båge till mig. Liggande på sidan i vattenpölen så slog jag bollen på volley in i ett tomt mål, 4-3 till oss.
Borgholm gjorde avspark och gick på mål och kvitterade sånär. Men vår målvakt Kronvall kastade sig i hela sin längd invid stolproten. Han lyckades dock inte hålla bollen, utan den gick på plan någon meter. Borgholms högerytter kom farande för att slå bollen i mål, men i samma sekund lyfte Algot Lundgren bollen över den framrusande högeryttern. Några meter ut på plan stod Malte och skrek, vilka ord av de han använt under dagen han nu använde vet jag inte, men med en kanon så förpassade han bollen ut över ett staket och in i skogen.
Å ni skulle ha sett när alla skulle ta sig över staketet för att hämta bollen. När den väl kom in så blev det inkast, sedan var matchen slut. Domare var Hugo Jonsson, kallad Skruven, och då kan ni tänka er resten.
Del 3 - Min mest spännande match i Baif
Min mest spännande match var mot Torsås. De hade lett serien hela tiden. Vi var två poäng och hade en mycket sämre målkvot. Näst sista söndagen åkte Torsås till Borgholm och fick bara 1-1 (det var bara 15 sekunder kvar av matchen när Torsås fick sitt baklängesmål).
Baif spelade samma söndag borta och vi vann. När vi kom hem och fick höra att Torsås bara fick oavgjort så bröt stora glädjescener ut. Nu var det bara en poäng som skiljde och vi skulle möta Torsås nästa söndag. Vi måste vinna den matchen för att vinna serien, oavgjort räckte ju inte. Söndagen kom och spänningen var stor. I hela samhället hade det bara pratats fotboll. Fotbollssektionen hade samlat laget på Café Ängen på förmiddagen klockan 10 eller 11, jag minns inte riktigt. Vi drack kaffe och hade roligt, minst pratades det fotboll. Jag vill lova att det var ett samlat gäng som tågade till fotbollsplanen efteråt.
Torsås ställde upp med ett kanonlag, deras kedja bestod av bröderna Lindahl på högersidan. Löparnisse spelade center och på vänster sida spelade Birger Nilsson och Pelle Larsson. Deras försvar var också mycket bra.
Vi ställde upp med följande lag: Gustav Stenberg, Ivar Lundström, Torsten Åkerlind och jag själv. Jag kommer inte ihåg så noga om de övriga två försvararna var Gösta Liljegren och Olle Johansson. Kedjan bestod av Malte Stenberg, min bror Olle, Stig Jonasson, Elis Sten samt min bror Gunnar.
Det blev en match som man aldrig glömmer. Det var 1 500 i publiken, säkert nytt publikrekord. Torsås tog ledningen med 1-0 innan vi mot slutet av första halvlek kunde utjämna till 1-1. Målet kom till på hörna och gjordes av Olle.
Den andra halvleken blev den första lik. Efter en stund ökade Torsås på till 2-1 genom en av bröderna Lindahl, men vi gav oss inte. Så gjorde Malte S bort flera stycken av Torsås spelare varefter han sköt bollen i mål, 2-2. Det var cirka tio minuter kvar att spela när Stig J fick iväg ett hårt skott strax under ribban som målvakten inte kunde hålla. Bollen studsade tillbaka ut på planen en 5-6 meter. Där mötte brorsan Gunnar bollen på volley, den kanonen gick rätt upp i nättaket, 3-2 till oss.
Torsås hade en målchans i slutet av matchen, men jag lyckades få undan bollen framför fötterna på Löparnisse. Vilket jubel det blev när matchen var slut, vi hade vunnit serien!
Del 4 - Besvikelsen
Baifs 50-års jubileum blev en stor besvikelse för mig och flera andra fotbollsspelare och även personer som varit med sedan 1930. Jag har varit med i 50 år som medlem, spelat fotboll i 23 år. Men styrelsen och kommittén visste kanske inte att fotboll spelats sedan 1930 eller att jag var kassör några år på 40-talet. Många i kommittén som ordnade med 50-års jubileet var ens inte födda när jag och Malte började spela boll. Det är möjligt att det fanns någon person kvar i livet som var med när Baif bildades.
Sedan 1930 har Baif bara haft två verkliga profiler, Malte Stenberg och Torsten Åkerlind. Vem av de äldre personerna som brukade gå på fotboll minns inte Torstens roliga rop på sina medspelare och hans härliga spel på plan. Malte S är väl den störste profilen av de två, för honom var det bara fotboll som gällde. Vilken medlem skulle idag upplåta sitt hem för fotbollen? I det största rummet i hans hem fanns alla prylar som behövdes. Här klädde spelarna om innan matcherna, här dubbades skorna, här pumpades bollarna. Maltes fru hette Anna och henne högaktade vi spelare för att hon ställde upp så helhjärtat för Baif. Vilken fru skulle idag tillåta att man kom klivande i fotbollsskor utifrån, in genom köket, in i ett mindre rum för att komma till rummet där Baif hade sina prylar? Jag bara undrar.
Jag hade länge velat ha ett standar av Baif. Minst ett år före 50-års jubileet talade jag med Gunnar Bergkvist om jag på något vis skulle kunde komma över ett standar. Visst skulle det ordna sig tyckte Gunnar. Men tiden gick och jag frågade Gunnar flera gånger. Tillsist sa Gunnar att det inte gick att få något standar. Då erbjöd jag att själv betala det och sedan lägga pengarna i inträdeskassan för att det inte skulle synas i någon kassabok. Men jag fick nej.
Några dagar efter 50-årsfesten så träffade jag den dåvarande ordföranden Helge Pettersson. Jag vill minnas att Helge talade om att han varit på Mariahemmets äldreboende i Torsås med blommor till Torsten Magnusson. Det var bra tyckte jag, du hade väl blommor också till Torsten Åkerlind som också är på Mariahemmet, frågade jag. Nej, svarade Helge och i samma sekund kände jag hur strupen drogs ihop. Torsten Åkerlind var glömd av Baif. Jag fick fram så mycket till Helge att du kunde väll ha delat på blommorna.
En vecka efteråt kom Helge med ett standar till mig. Jag kände ingen glädje av att få detta standar eftersom det inte var av tacksamhet jag fick det.
Jag slutade som medlem 1982 efter 52 år som medlem. Mitt Baif fanns inte längre. Ni firade i bästa fall 25-års jubileum.
Arne Holgersson
Tillbaka