Analys av kommunmästerskapen av Kristoffer Berglund 050124
Var vi egentligen det bästa laget?
Det finns ingen större anledning att rapportera något från
denna Torsås turnering överhuvudtaget. Det finns för det
första inte en chans att jag som domare eller spelare skulle kunna
tänka mig att delta i turneringen själv. Om det hade varit rugby
hade jag förstått den stora uppslutningen till turneringen.
Tycker synd om dom många 10-13 åringar som kollade på,
då jag inte fick syn på en enda förebild när det
gäller FAIR-PLAY, som jag vet att varje klubb, domare och spelare
skrivit under på ska gälla i all fotbollsverksamhet.
Med liten risk för att vara enögd och bitter så anser
jag att det lag som utnyttjade domarnas extremt höga "nivå"
i kampspel gick vinnande. Bergkvara var stundtals ett lätt byte för
motståndarnas hungriga munnar, händer och ben. Fick mig en
tankeställare angående tvådomarsystemet. Att spela utan
domare nästa år borde gynna alla, allt var ändå
tillåtet. Bara en sådan sak som att inte en enda straff dömdes
måste vara något av rekord i en inomhusturnering. ( ev. kan
det ha dömts någon straff när jag var och handlade smala,
dyra korvar...)
Hur började eländet?
Samling
12.30 - dåligt att folk inte kan komma i tid. Men väl
ombytta märktes en hel del nervositet och osäkerhet, blandat
med stora förhoppningar om att det skulle gå mycket bra även
detta år. En vanlig seriös BAIF uppladdning väntade, många
ord innan avspark, många ledargestalter visade sin gälla stämma,
och många väldigt tysta. Helt naturligt kanske att vi alla
är olika då vi började mot det stora, kaxiga Torsås
som helt klart var taggade. Pipan ljöd från, någon så
kallad, domare och matchen inleddes i en BAIF offensiv som mera liknade
William Wallace attack i Braveheart. Första fem minuterna satt publiken
ner med imponerade ögon och tänkte: "i år också",
kan det verkligen vara möjligt att Bergkvara är så här
bra. Men sen hände något. Krafterna tröt, bytena gick
långsamt. Aldrig samma forwardspar som var tänkt, och mitt
i allt virrvarr så får Torsås en mycket billig frispark.
Det trista för oss i BAIF-publiken var att det fanns en kollektiv
rädsla att stå i muren... Så en hundradel senare var
det bara för Martin att gå in i maskorna och försöka
hitta den slitna bollen.
Fem klara chanser för BAIF-, två för TGOIF och 1-0 i baken.
En start som kändes trist. Musten var utrapad och skinkorna ömmade.
Kort paus och snart dags igen att visa att det bara var en slump att anrika
BAIF kunde förlora.
Gullabo - inledning precis så bra som vi kunde hoppas på. Jonas H
- Victor E visade gång på gång samspelthet, och när
dessa två killar var inne samtidigt kunde man känna av försök
till spel längs marken och goda försök att i varje byte
goda möjligheter till mål. Tyvärr sjabblades byten bort.
En del spelade mycket längre än andra, och alla "samspelta"
par splittrades allt eftersom. Från att ha dominerat och haft 1-0
på, då relativt svaga, Gullabo fick vi en sanslös utvisning
på grund av domarnas olika syn på vad som var tillåtet
i denna turnering. Denna två minutare förvaltade Gullabo mycket
bra. Deras unga spelare visade hur inomhusfotboll ska spelas. Kortpassningsspel
och ständiga löpningar. D.v.s. inga "tjongbollar"
som var vår melodi i trängda lägen. Helt klart måste
vi våga misslyckas med en passning även där i backlinjen.
Helt meningslöst att se dessa "ge bort till målvakten
bollar" som alla från målvakt till backlinjen sysslade
med.
I och för sig kan jag förstå att Lillis försöker
sig på några långbollar i början för att försöka
se om målvakten tabbar sig. Vad jag förstod var han ute efter
att vinna den interna skytteligan. Men, men =)
Åter till denna drabbning. 2-6.
Nu var det ingen höjdare längre att sitta och vara en stolt
BAIFARE. Var faktiskt mycket tråkigt då jag kände att
vi var det bästa laget i båda dessa matcher men lite rädda
för att vinna. Måtte vi vinna kommande tre matcher. Men icke.
Nya
förluster - två sådana och nu kom den sköna känslan
tillbaka, antingen ska man vinna en turnering. Eller ska man typ komma
sist. Tyckte vi gjorde vårt bästa för att förlora
även sista matchen, men då klev ”mina” killar fram
och satte ett par baljor och åtminstone en i Bergkvara var mycket
nöjd. MARTIN. - "att slå Norra Tång är helt
klart det viktigaste" härligt att höra att den stora manipuleraren
själv har blivit totalt indoktrinerad i Bergkvaras fina grannanda.
Turneringen var ett bra kvitto på att vi är duktiga när
vi lyckas hålla oss organiserade. Jag räknade på att
åtminstone två killar blev allvarligt skadade i denna turnering.
Två tre andra hade extremt fula bulor etc. Så min fråga
till dom som läser det här och tycker att dom har lite känsla
för fotboll. Utbilda er till domare, det behövs, det äldre
gardet börjar bli gamla och det behövs nya domare som tar sig
an denna utmaning.
Varma hälsningar Kristoffer
Tillbaka