Som man bastar får man bada, 050902
– Låt bli termostaten! röt någon.
Min bekant log sitt bakslugaste leende och fingrade med sina små händer på värmereglaget.
– Bastu är inget för veklingar, jamade han.
Fylld av medlidande såg jag på lagledaren som med slokande öron och hängande tunga knappast kunde uthärda en högre temperatur. Han svettades nämligen inte på kroppen men föreföll vara desto fuktigare i blicken. Eftersom jag är en stor vän och beskyddare av alla levande organismer, nåja – undantaget uppblåsta och självgoda bekanta – såg jag ansvaret kalla. Följaktligen upplät jag hela mitt dåliga samvete, vilket aldrig lider brist på utrymme, åt den flåsande lagledaren, då han något genomskinlig lämnade oss – förhoppningsvis bara för stunden – för den befriande svalkan utanför.
Förmodligen undrar den kritiskt lagde läsaren vad jag, visserligen en enligt obekräftade uppgifter fantastisk bolltalang men ändå strängt avhållsam mot den fysiska ansträngningens omoral, gjorde i en bastu i sällskap med av hälsosam idrott fördärvade amatörer – i en herrbastu dessutom. Då kan jag upplysa samme läsare om att denne aldrig har råkat komma för nära ytterdörren efter en träning. Innan en träning går väl an. Man får då på sin höjd skrubbsår och huvudvärk. Efter en träning går däremot hjorden av spelare åt andra hållet, vilket kan resultera i att man ohjälpligt fastnar och dras med in i omklädningsrummet, duschen och slutligen bastun. Tyvärr saknas det statistik på hur många oskyldiga som drabbas varje år, men mörkertalet får anses vara stort. Denna författare har sett farorna i vitögat ett flertal gånger men kommit undan med livhanken i behåll.
Om man inte hinner undan malströmmen mot omklädningsrummet, är det lönlöst att försöka ta sig loss. En läsare som i framtiden skulle hamna i denna hotfulla situation uppmanas därför att finna sig i oturen och följa med. Att hinna få av sig det mesta av kläderna innan det kritiska avsköljningsögonblicket är ofta avgörande, om livsgnistan skall bestå även efter bastubadet. Rådet blir att genast påbörja sin egen avklädning, så fort som man inser att man har fastnat.
Jag hade således befunnit mig för nära ytterdörren till klubblokalen, fastnat med en arm i den mörka, framrusande massan och dragits ända in i bastun. Min medverkan i denna i ångtung mystik insvepta ritual för tappra motionärer var helt ofrivillig. Den fortfarande kritiske läsare som misstänker författaren för sekteristiska böjelser kan alltså lägga undan den förtryckta anmälningsblanketten till sedlighetsroteln. Och förresten är min akt redan fullproppad där…
– Som sagt, sade min bekant och klämde sig ner bredvid mig. Ingenting för veklingar, återtog han och trampade mig på tån. Bara riktiga män borde släppas in i en bastu.
Medan jag kände efter om min fot ännu var hel, fastslog jag att bastuaggregatet inte skulle rymma en riktig man men väl en för mänskligheten försumbar fjant. Jag beslöt att pröva min teori någon gång.
– Du skulle inte klara dig länge i en riktig bastu.
Min bekant vände sig mot lagets halvback som satt högst upp. (Själv förstår jag inte varför han kallades så. Enligt mitt ögonmått borde ”dubbelback” ha varit en mer rättvisande artbestämning.)
– Vad menar du? undrade min bekant fientligt.
– Jag skulle hålla ut längre än du i högsta värme, sade dubbelbacken lugnt.
Min bekant uttryckte sitt bestämdaste tvivel på denna punkt, och en tvekamp utlystes. Reglaget vreds upp, bastun utrymdes sånär som på min bekant och dubbelbacken och jag följde med, inkilad mellan tvenne kraftiga mittfältare.
– Tänk dig för, uppmanade jag min bekant, innan dörren stängdes.
– Äsch, svarade han.
En halv timma senare bar jag ut honom i ett säkert grepp – mellan tummen och pekfingret.
– Släpp mig! Jag har inte gett upp än! pep min bekant vilken numera hade en kroppsstorlek som bättre motsvarade hans betydelse i världen.
Samtidigt som den välmående dubbelbacken utropades till vinnare, lade jag min bekant i en kaffekopp med lättsaltat vatten. När detta skrivs, har han just bytt till ett badkar och är snart sitt gamla, trevliga jag igen.
Stolpen
Tillbaka