Om jag hade en hammare, 051220
Med en sista kraftansträngning lade min bekant tillbaka plastkonerna i förrådet och stängde blixtsnabbt dörren för att sakerna inte skulle ramla ut och hamna i oordning. Sedan pustade han och förklarade högljutt för omgivningen (mig) vilken storslagen insats som han just utfört.
– Jag måste vara det ideella arbetets främste företrädare, sade han. Utan att få något i gengäld sliter jag ont för föreningens bästa och aldrig har jag skyggat för något arbete.
På avstånd kunde jag höra hur några juniorspelare skurade duscharna med tandborstar. Enligt min bekant hade dörren tyvärr gått i baklås, och han hade nästan en tår i ögat, när han manade de olyckligt inlåsta att inte tappa modet. Själv skulle han göra allt som stod i hans makt för att få ut dem så fort som möjligt. Tidigare än midnatt var tveksamt. Av en händelse råkade det ligga ett par tandborstar där inne, så under tiden kunde de väl… Bara för att tiden skulle gå fortare. Min bekants omtänksamhet visste som vanligt inga gränser.
– En rättskaffens människa som jag vet att en hög moral är ett måste, sade min bekant och lekte förstrött med en nyckel mellan fingrarna.
Genom fönstret såg jag hur klubbens juniorer gjorde sin vanliga tisdagsträning, den här gången under min bekants vänliga överinseende. Det är sannerligen en fröjd att se deras entusiasm och energi. För närvarande tycktes de dock vara lite trötta. Kanske berodde det på att de blivit kommenderade att göra armhävningar den senaste timmen.
– Det är rent motbjudande så lata ungarna är nu för tiden, klagade min bekant och åt upp det sista av 15 päron som juniorerna skulle ha haft i pausen.
I samma stund knackade en darrande liten knoge på ytterdörren, och ett blåfruset flickansikte frågade undergivet hur länge de skulle göra armhävningar. Det var ganska kyligt ute, och marken var kall.
– Gnäll, gnäll, gnäll, pep min bekant irriterat och spottade ut några kärnor på golvet. Om ni tränade lika mycket som ni gnällde, skulle ni vara i landslaget nu! Aldrig får man en lugn stund. Snart vill ni väl att jag skall springa åt er också?
Det sista ansåg även jag vara för mycket begärt av någon som aldrig sprungit i hela sitt liv.
Den lilla flickan svalde.
– Jo, började hon, vi undrar, om vi kunde få dricka lite vatten…
– Bah! utbrast min bekant, uppenbarligen förnärmad över en så pass fräck fråga. Här är det inte tal om att vara blygsam, minsann. Vi har verkligen inte råd att hålla alla er med vatten hela tiden och absolut inte gratis. Min bekant skakade på huvudet och såg på sin klocka. Nu är det tio minuter kvar, återtog han vresigt. Då kör vi två-mål. Se så, ut med dig. Schas!
Jag hörde dörren smälla igen och stegen dö bort. Ensam var jag kvar i klubblokalen. Ute hade det börjat skymma. Jag reste mig och borstade trött bort en massa hårstrån från kläderna. Kunde inte lagledaren sitta på en filt? tänkte jag.
Svagt, svagt trängde i det ögonblicket ett sorgset ljud in i rummet. Lystrande försökte jag spåra källan och nådde dörren på baksidan. Försiktigt sköt jag upp den, och där mot husgrunden satt en liten gosse iklädd föreningens träningsoverall. Händerna var instuckna i armhålorna och ansiktet vänt neråt. Stötvis kom snyftningarna under mössan.
– Men lille vän, sade jag och satte mig bredvid honom, hur är det fatt?
– Jag får inte vara med och spela, svarade gosse efter en stund och höjde blicken lite grand.
– Varför inte det? undrade jag.
– Tränaren säger att jag är alldeles för långsam och inte kan tacklas. Han säger att kärringar inte platsar bland hans juniorer, och därför måste jag ut och springa en kilometer i skogen den stund som är kvar. Och om jag inte gör det, fortsatte gossen och drog med vanten under näsan, så säger han att jag inte får vara med och spela nästa match. För då får inga sopor vara med. Han drog efter andan och hickade till. Men jag vill ju vara med de andra, mina kompisar, och jag vill inte vara en sopa, sade han bönande.
Precis som jag skulle försöka säga något, hördes min bekant ropa ut mot skogen:
– Det är bäst att du skyndar på, Olle! Om fem minuter är träningen slut, och om du inte har hunnit tillbaka då, blir du veckans värdelöse. Då vet du att man får krypa in under huset och sitta där nästa gång. Tänk på det. He, he, he!
Den lille gossen spratt till och for upp.
– Oj! Jag måste springa iväg, flämtade han och försvann in bland granarna.
Under tystnad återvände jag in i klubblokalen, tog en kofot från förrådet och strax var duschdörren uppbruten. Tandborstarna doppade jag i min bekants kaffekopp, som han hade lämnat kvar på bordet.
– Hoppas att kaffet inte har kallnat, snäste min bekant, när han kom in.
– Det tror jag inte, sade jag.
Stolpen
Tillbaka