Brott och straff, 060213
En helt vanlig kväll satt jag som jag brukade i klubblokalen. Trots min uttalade fientlighet till allt som hade med fysisk ansträngning att göra betraktades jag nästan som en familjemedlem inom föreningen – låt vara en oäkting på en mycket svajig gren av familjeträdet – och aldrig hade jag nekats klubbens gästfrihet. Detta gjorde att jag kunde gå och komma lite som jag ville, som en katt ungefär. Kanske såg man mig som ett substitut för en katt, eftersom lagledaren inte tyckte om riktiga katter. Samtidigt tyckte katter inte om lagledaren. Själv påstod han att det var något genetiskt.
Just som jag satt i den slitna soffan och lyssnade till ventilationssystemets brus, bultade det kraftigt på dörren. Det fortsatte medan jag gick för att öppna.
– Ta det lugnt! ropade jag. Det är väl inte från polisen heller?
När de båda kraftiga konstaplarna var färdiga, hade de sökt igenom hela klubbhuset. Jag stod och såg efter dem genom fönstret, då min bekant stack fram sitt huvud bakom soffan.
– Har de gått? undrade han.
Jag tog mig för pannan. I mitt huvud for de allra värsta tankarna runt.
– Vad har du nu gjort? utbrast jag oroligt.
Min bekant hävde sig fram över soffans ryggstöd och tumlade ner på dynorna. Han log belåtet.
– Så, så, lugnade han. Lita på mig.
I det ögonblicket kom lagledaren inlufsande. Han stannade med ett ryck i dörröppningen och vädrade osäkert. Vi iakttog honom tyst. Efter en stund försvann han ut igen. Det kändes onödigt att berätta för honom om polisens besök, men jag var tvungen att få besked från min bekant.
– Berätta varför polisen är efter dig.
Han visade upp ett flin.
– De vet inte att det var jag som gjorde det.
– Gjorde vad då? frågade jag otåligt.
Märkbart road av min oro höll min bekant inne med historien en lång stund. När han till sist hade berättat klart, var jag tvungen att sätta mig ner.
– Det var det värsta, mumlade jag.
– Jo du, skrattade min bekant och klappade sig på den framträdande magen. Och nu förstår du, varför det inte blev något fyrverkeri på nyårsafton.
– Men det är stöld, sade jag strängt. Det var ju virkesföretagets fyrverkeri. Vad skall du med en massa raketer till?
Min bekant himlade med sina vattniga ögon, medan jag fick höra hans planer.
– Du är galen, sade jag men möttes bara av ett otäckt skratt.
– Sedan känner hela länet till vår fotbollsklubb, profeterade han med ett förkunnelsens finger höjt.
Jag skakade på huvudet.
– Men föreningens jubileum har ju redan varit, invände jag.
Han ryckte på axlarna.
– Än se'n, sade han. Huvudsaken är att det smäller.
Fortfarande chockad började jag fundera på hur situationen skulle lösas. Att jag inte kunde låta min bekant sätta sin vansinniga plan i verket var tydligt, men hur skulle jag göra? Först måste jag ta reda på var han hade gömt alltihop. Innan jag hann fråga, hördes tunga steg utanför ytterdörren. Min bekant for upp och försvann in i klubblokalens långa korridorer. Det visade sig inte vara någon polis utan bara lagets runde och mycket olycklige tränare som kom in. Jag ropade åt min bekant att komma tillbaka.
– Lyset fungerar inte ute i skjulet, förklarade tränaren. Jag måste kolla hur vi har det med redskapen. Har vi några tändstickor?
Tränaren hade redan gått ut, då min bekant återvände.
– Det var inte polisen, sade jag trött. Men du kan inte hålla på såhär. Till slut åker du fast, om du inte lämnar tillbaka allt.
Min bekant tycktes sörja djupt.
– Allt? frågade han.
–Allt, slog jag fast.
Han suckade.
– Ja, ja. Du har väl rätt.
– Så skall det låta. Tala nu om var du har gömt fyrverkeripjäserna.
– Det kan du aldrig gissa, flinade han. Ingen skulle komma på att leta där. Jag vill faktiskt säga att jag valde ett genialiskt gömställe.
– Var? frågade jag tålmodigt.
Vårt samtal drunknade plötsligt i ljudet av en våldsam explosion från det håll där skjulet låg.
Hela laget och jag hälsade senare på tränaren på sjukhuset. Till vår stora glädje var han bara lindrigt skadad och på bättringsvägen. Min bekant var dock inte med. Han hade nämligen kommit överens med det bestulna virkesföretaget om att arbeta av skulden för fyrverkeriet. Vad jag har hört skall han på obestämd tid stå utanför butiken och hålla upp olika exemplar av takpannor. Jag har lovat mig själv att hälsa på honom någon dag. En bekant är trots allt en bekant.
Stolpen
Tillbaka