Påbudet, 060403
– Vad sade du? frågade min bekant.
– Förbundets styrelse skall dra igång en kampanj för att minska svordomar och fula tillmälen, upprepade jag och viftade med förbundsutskicket.
Min bekant nickade instämmande.
– Ja, det är inte klokt att det över huvud taget skall behövas.
– Verkligen? sade jag förvånat.
– Javisst. Man tycker ju att de som sitter där sannerligen borde ha ett bättre språkbruk.
Under vårt samtal hade klubbens juniorer kommit in och samlats på golvet framför min bekant. Själv satt jag i den nedsuttna och håriga (någon filt åt lagledaren hade inte kunnat skaffas, eftersom föreningens kassör inte hittat en post att föra in den under) soffan.
– Så, sade min bekant till juniorerna, idag skall vi lära oss vad man skriker till domarna, när de dömer fel. Säg efter mig…
Jag tummade på förbundsutskicket och läste det ännu en gång. Föreningens ordförande kom in i rummet.
– Bra! Och såhär säger man, om domaren är en kvinna… undervisade min bekant.
Den långe ordföranden läste över min axel.
– På tiden att förbundet tar tag i det där, anmärkte han allvarligt.
Jag såg upp. Han fortsatte:
– Men det är ju självklart, att vi måste minska användningen av kränkande ord på planen. Kvaliteten måste bli bättre, helt enkelt. Det säger ju sig självt, att det är bättre, om man rationaliserar och bara använder de ord som ger bäst effekt. Varför skall man använda en hel massa olika ord, när man kan koncentrera sig på några, riktigt användbara? Dessutom sparar man halsen – vi måste ju tänka på våra små juniorer. De är ju trots allt fotbollens framtid. – Du, sade han till min bekant, glöm inte motståndarna!
– Just det, sade min bekant vänd mot juniorerna. Om motståndaren har en annan hudfärg, säger man såhär…
En sista gång tittade jag i förbundsutskicket. På något vis verkade papperet ha bleknat – eller var det bokstäverna?
Stolpen
Tillbaka