Att ha och absolut under inga omständigheter inte ha, 060403
Under hela färden genom kön funderade jag över valet av taktik. Det mesta var redan prövat med, nåja, låt oss säga inte fullt tillfredsställande resultat, och eftersom de senaste tillfällenas offensiva djupledslöpningar endast hade lett till snöpliga offsider, beslöt jag att denna gång använda en listigare metod – liksom smyga mellan backarna.
Alltså: flickan i kiosken var söt (retsamt lång också men jag intalade mig att hon stod på någonting, slog bort det ur huvudet och sträckte på mig, så att det knakade i hålfötterna), och min plan var genialisk: jag skulle köpa en glass. Det gör man nämligen inte, om kvällen är kall av elljus och matchen ihjäldränkt redan i halvtid. I alla fall inte utan att det tolkas som ett uppenbart tecken.
Mina djupa kunskaper i ämnet känslornas symbolik är baserade på noggranna studier av filmer och TV-serier, och mitt bländande intellekt sade mig att det motsatta könets innersta väsen nu till fulla var kartlagt. Glassen skulle bli det som inte bara öppnade frysen utan även hennes hjärta. Därmed skulle detta utstuderade utnyttjande av en fattig träpinne få psykologer och glassfabrikörer att häpna ikapp. För säkerhets skull ämnade jag dessutom helt tankspritt avstå från växeln, för vem vet – kanske kan även en regissör ha fel någon gång.
Nu var det min tur.
– Sjutton kronor.
Hmm. Hennes röst lät väldigt likgiltig, för att komma från en flicka som just övertygats, om att hennes sökande efter riddaren på den vita springaren för alltid var över. Jag måste ha hört fel.
– Hör du dåligt?
Konstigt, tänkte jag. Det här hade jag inte sett i filmerna. Förstod hon inte, att man inte köper glass för att äta den en regnkyld septemberafton?
Betänksamt drog jag mig bort från kiosken ut i regnet. Precis när jag började tvivla på alla mina mödosamt dragna slutsatser, hörde jag ett kort rop och vred på huvudet. Med hastiga steg genom de fallande regndropparna kom flickan i kiosken emot mig! Inombords prisade jag eftermiddagsdramernas pedagogiska värden. Ett romantiskt möte under bar himmel med stormande vädergudar som…
– Du glömde växeln.
Nu tror de kära läsarna att jag förföll i självömkan och allmän livsleda men inte då. Man kan ju inte räkna med omedelbar framgång för jämnan. För andra gången tog jag sålunda plats i kön till kiosken. Kör till. Om inte finlir fungerade, fick man väl lyfta upp hela laget, bredda spelet och satsa på fullt anfall istället.
Andra halvlek var nästan färdigspelad, när jag till slut hade lyckats räta ut benen i kroppen, så att jag kunde kravla mig upp ur den runda sopkorgen. Jag hade hjälpts dit av en mer än fullvuxen reservmålvakt som antagligen inte uppskattade offensiva takter – åtminstone inte riktade mot sin flickvän från främmande ynglingar. Liksom andra primitiva livsformer var han instängd i sitt trångsynta revirtänkande. Uppsvälld av de mest aggressiva hormoner som djurriket känner vägrade han höra på, då jag försökte förklara, att jag inte hade märkt av några doftmarkeringar i närheten.
Kampen blev kort. Tyvärr visste målvaktskolossen inget om den muskelmassa som min badrumsspegel hade visat samma morgon, vilket missgynnade mig något. Dessutom förlorade jag min glass i stridsvimlet.
Medan jag vid det här laget plaskvåt stod och återbördade de intressanta tingestar som oblygt följt mig upp ur sopkorgens mörker, tröstade jag mig med att ett liknande överfall i ett straffområde hade renderat i minst tre matchers bannlysning. Fast – målvakter lär ha fördel även i de solklaraste situationer.
Avslutningsvis kan jag tillägga att jag har rört mig bort från TV-dramernas klassrum till förmån för den exakt beräknande skolan. Numera står jag aldrig framför en reservmålvakt, oavsett kö. Riskkalkyl, kallas det på A-ekonomi.
Stolpen
Tillbaka