En påskasaga, 060417
– Skynda dig, vi måste gå snart! ropade jag.
– Vänta lite, svarade min bekant från ett annat rum.
Jag speglade mig i kaffepannan. Inte illa, tänkte jag. Kjolen var nystruken och hemtrevligt rutig. Förklädet var vackert rött, och sjalen passade utmärkt till kjolens tyg. Återigen firade alltså min goda smak triumfer. Kvasten skulle ha gjort vilken häxa som helst avundsjuk. Det enda som återstod var att måla kinderna och fräknarna, men till det behövde jag min bekants hjälp.
– Är du inte klar snart? Småbarnen tar våra gator, om vi inte hinner ut i tid!
– De skulle bara våga, dundrade min bekant.
Precis i det ögonblicket knackade det på dörren.
– Vem kan det vara? mumlade jag och gick för att öppna.
Utanför stod en två meter hög hare på bakbenen och stirrade tyst på mig med stora, runda ögon. Det ryckte i nosen. Öronen stod rätt upp i vädret, och på kroppen var haren klädd i en tjusig gul-brunrutig väst och skrikig kravatt som snyggt bröt av mot den ulligt grå pälsen. Skjortan var vit. Haren teg. Jag med. Jag vet inte – vad säger man till en hare som är huvudet högre och precis har knackat på? ”Glad påsk” hade kanske varit lämpligast, men det tänkte jag inte på just då.
– Det var ingen dålig kostym, sade jag uppriktigt imponerad. Men jag trodde, att vi skulle vara påskkäringar båda två. Så hade vi ju sagt.
Haren teg och stirrade. Morrhåren skälvde lätt. Plötsligt tog haren fram någonting och gav mig – ett stort påskägg. Sedan vände han på klacken, förlåt: skanken, och skuttade iväg in i den glesa skogen. Nu var jag fullständigt överväldigad. Inte nog med att min bekant hade ordnat den mest naturtrogna kostym som jag någonsin sett: han hade dessutom övat in den mest naturtrogna hoppteknik som jag någonsin sett. Jag hojtade efter honom:
– Du måste låta mig ta ett kort av dig sedan!
– Vem pratar du med? undrade min bekant bakom min rygg. Säg istället hur man knyter en sjalett.
Stolpen
Tillbaka