Damen i brunt med sumpvioler, 060505
– Du är så vacker att jag saknar ord. (Nej förresten, klart att jag måste ha ord.) Dina ögon är som månstänk i en sommarnattstilla sjö. (Mm. Inte så tokigt.) Brukar du ofta gå hit?
Flickan log betagande. I alla fall tyckte jag det. Avståndet var nämligen ganska långt, och nu försvann hon i folkvimlet vid dansbanan där borta bakom björkarna. Jag huttrade till i nattkylan och lutade mig trött mot det rangliga bordet. En gäspning tvingade sig fram. Runtomkring låg öppnade lotter som färggrann konfetti, men med skumraskets intåg hade kulörerna dött.
– Får jag spela på nummer tio och tolv?
En tjock dam i brun macintosh knäppt upp till halsen och en liten svart hatt med små blommor och flor trängde sig in mellan den rostiga lott-trumman och mig. Lukten av punsch spred sig hastigt.
– Ni igen, muttrade min bekant som satt vid min sida och halvsov.
– Tio och tolv, upprepade jag och försökte låta tjänstaktig.
Damen nickade, chokladhjulet snurrade.
– Åh, så typiskt, utbrast hon fnittrande och slog teatraliskt handväskan i presenningen. Det är tydligen inte min kväll ikväll.
– Nej, så bra att ni inser det själv, snäste min bekant och lutade sig hotfullt över bordet. Om ni kunde ta och sluta springa här fler gånger och ge oss lite lugn och ro istället.
Damen hickade till, fnittrade lite och började sedan treva sig bort i mörkret. Min bekant suckade.
– Men var det inte onödigt att äta upp all choklad? sporde jag försiktigt. Du kunde ju ha sparat lite åtminstone, så vi kunde ha något pris.
Min bekant svarade inte.
– Du vet ju att hon kommer tillbaka om en kvart. Det har hon ju gjort hela kvällen.
– Ja, sade min bekant irriterat, har du sett en så'n envis typ!
Jag teg. Från dansbanan hördes musik. Från buskagen hördes också musik – från gräshopporna. Kaffet var sedan länge kallt, men jag drack det ändå.
– Hur länge till skall vi stå här? undrade min bekant vresigt.
Jag såg på honom, där han satt bekvämt tillbakalutad i den enda stolen på hela området.
– En timma till, svarade jag och bytte fot. Min bekant stönade. Där uppe flinade månen åt oss.
– Nåja, sade han (min bekant, alltså), huvudsaken är att vi har fått in lite pengar.
– Men det kan väl knappast gå jämnt upp, anmärkte jag och petade bland slantarna i kassaskrinet. I det låg också några knappar som min bekant hade lagt dit, för att det skulle låta mer.
– Det är kassörens huvudvärk.
Visserligen var det inte riktigt sant, att vi inte hade någon mer choklad. I ett hörn låg faktiskt en kartong under plastpåse, men den, chokladen alltså, var reserverad för klubbens ordförande som enligt instruktionerna strax skulle komma, spela och vinna. Så enkelt var det. Så enkelt att ingen vågade ifrågasätta det.
Plötsligt lösgjorde sig en knubbig gestalt ur skuggorna och närmade sig oss sakta. Snedstegen var många.
– Får jag spela på nummer tio och tolv?
Med ostadig hand sköt damen i svarta hatten och floret fram några mynt. Jag suckade lågt och skulle just snurra på hjulet, då det brast för min bekant.
– Nej, nu får det vara nog! röt han och flög upp från stolen. Han fick tag i damens rockkrage och skakade henne häftigt. Lämna oss ifred, fördömda människa! klagade han. Försvinn! För allt i världen, försvinn!
Hastigt fick jag gå emellan och befria damen från min bekants grepp. Hon rättade till den lilla hatten, fnittrade till, hickade och gick.
– Men snälla nå'n, sade jag och satte min bekant på stolen. Vad tog det åt dig?
Han andades fortfarande snabbt och lade utmattat huvudet i händerna.
– Jag klarar det bara inte längre, sade han i en utandning.
Just då hörde jag någon komma gående, och jag befarade att det var damen som helt tappat tidsuppfattningen och än en gång återvände. Istället var det en ung mittfältare i föreningens damlag som stod på andra sidan bordet.
– Nummer åtta och fem, tack.
Hjulet fick en extra skjuts.
– Vinst! ropade jag. Flickan tvekade.
– Är inte det nummer tio?
– Det kan man tro, förklarade jag sakkunnigt. Enligt lotteriinspektionens officiella regler drar man dock av fem från det nummer som hjulet visar.
– Jaha, sade flickan förvånat.
– Javisst, sade jag.
Vi stod tysta.
– Vad vann jag då? frågade hon plötsligt.
Eftersom jag fram till det ögonblicket hade ägnat min tankar åt hennes mjukt formade kinder och skönt bågiga ögonbryn, hoppade jag till vid frågan. Snabbt sökte jag med ögonen.
– Varsågod, sade jag och räckte över en chokladkartong som hade legat under en plastpåse.
Lutad mot den kalla bordsskivan följde jag henne med blicken, tills hon var utom synhåll. Rätt vad det var fick jag syn på något på bordet. Det var en liten, mörk blomma. Jag tog försiktigt upp och synade den.
– Sumpviol, sade min bekant med en kännares sammanbitna saklighet.
– Damen med hatten måste ha tappat den, sade jag.
Då kom ordföranden med älgkliv genom gräset.
– Tjänare, pojkar. Får jag spela på nummer nio och fyra, tack.
Stolpen
Tillbaka