Det studsar en boll..., 041009
Att vara ”sportslig" – visst är det ett härligt
ord. Man tänker på offensivt spel, inga avblåsningar
för fula tacklingar och inga elaka kommentarer om motståndarna.
Det viktiga är inte resultatet utan spelet i sig. Huvudsaken är
att man kämpar väl och har roligt. I denna sportslighetens värld
blir naturligtvis domaren överflödig, eftersom det inte förekommer
några regelöverträdelser. Om någon tvist skulle
uppstå, löses den automatiskt tack vare sportslighetens principer.
När resultatet inte spelar någon roll, och båda lagen
vill utnyttja tiden till att spela istället för att bråka
om bollen verkligen var inne eller inte, kommer uppriktigheten och osjälviskheten
att segra i alla situationer. Som man tydligt ser behövs inte ens
domaren till att skylla någon förlust på.
Även om alla föreningar säkert skulle kunna sluta upp bakom
dessa målsättningar i fotbollförbundets enkäter,
kan man faktiskt råka glömma det ute på planen. Som spelare
har man mycket att tänka på, t. ex. var man bör placera
nästa stämpling eller vilket trevligt ord man skall tilltala
sin motståndare med nästa gång man möts. Därför
är det högst förlåtligt, om spelarna för ett
ögonblick skulle glömma bort den sportsliga delen. Turligt nog
finns det någon som kan påminna dem!
Det
är nämligen hos publiken som det äkta idrottshjärtat
sitter och pumpar idealens ådror fulla med oförvanskad kärlek
och trohet. Publiken har gått till fotbollsplanen för att se
på rent spel och inte för att kvävas av fulheter, gnäll
och så till den grad överbefolkade straffområden att
Nederländerna skulle framstå som en tom B-plan i en jämförelse.
Publiken bryr sig inte om vem som vinner eller förlorar. Termerna
”hemma-” och ”bortalag” mister sin betydelse,
när de ställs inför de sportsliga dygderna. Man gläds
precis lika mycket åt grant spel av bortalaget som av hemmalaget,
och ingen ur publiken skulle få för sig att ge uttryck för
några negativa eller nedlåtande känslor gentemot motståndarlaget
– ännu mindre mot domaren.
Då du sitter där och njuter av vetskapen att hela publiken
är som en enda stor familj, där sportslighetens alla vackra
synonymer kan frodas och blomma, studsar plötsligt en boll förbi
dig. Det är matchbollen från planen. Stunden har kommit: teorin
skall omsättas i handling! Som medlem i publikfamiljen längtar
du efter möjligheten att få leva upp till idealen och känna
uppskattningen från de övriga familjemedlemmarna. Alltså,
ett gyllene tillfälle. Bollen skall återföras till planen,
så att spelet kan fortsätta. Ansvaret vilar på dina axlar,
och kvickt skall det gå. Du tar ett djupt andetag och reser dig…
-NEEEEJ! vrålar publikfamiljens strupar.
Sådär ja. Du har just lyckats frysa ut dig själv från
gemenskapen. Inte heller hjälper det att du blixtsnabbt sätter
dig ner igen, och hoppas att ingen såg att det var du.
Stackare! Såg du inte att det var bortalaget som skulle ha bollen?
Vet du inte att det är tilläggstid? Ser du inte att hemmalaget
leder? I sådana lägen hämtar man inga bollar. Vi har med
andra ord att göra med ett undantag från sportslighetens ideal
inom publikfamiljen. Dessa regler är ytterst krångliga och
finns inte heller nedskrivna. De måste tränas in under lång
tid, och först då kan man bli fullvärdig medlem av publikfamiljen.
Hur skall man då göra, om man inte är invigd i det hemliga
regelverket? Många blir det nämligen aldrig. Att tala varmt
om det vid sidan av går bra, men det bästa är att helt
glömma det där med sportslighet det första man gör,
när man träder in på idrottsplatsen.
Till sist: att hämta förlupna bollar sköter bara de som
är riktigt insatta. Vi andra gör bäst i att låta
dem studsa iväg. Då är man på den säkra sidan.
Stolpen
Tillbaka