Så är det, 060607
– Då samlas vi här, gubbar!
Lagledarens morrande stämma fick alla spelarna att hasta genom klubbhusets långa, mörka korridorer i riktning mot omklädningsrummet. Allt gick på några sekunder, och jag blev lämnad ensam.
Utanförskapets kniptänger nöp mig så svårt att jag kände mig tvungen att med vredesmodets tåspets träffa den gamla soffans ena ben. Det gnällde till, och jag fick genast dåligt samvete. Men ändå – varför fick inte jag vara med, när det skulle pratas taktik inför kommande match? Inte kunde väl den där gamla historien fortfarande hänga kvar? Historien om då jag bara råkade nämna för den konkurrerande grannklubben att vår klubb tänkte satsa på en flygande målvakt i det stundande derbyt. Visserligen fick vårt lag spela utan målvakt den matchen, eftersom motståndarna innan avspark hade pekat på luftfartsverkets regelverk som krävde särskilt tillstånd. Något sådant hade inte vår klubb, men det var ju inte mitt fel.
Nåja. Med dammråttorna som enda sällskap satt jag och lyssnade på avstånd till lagledarens beskrivning av senaste offside-fällan – ett riktigt hundjobb, alltså. Rätt som det var flög något i mig. Tyst som en vänsterytter smög jag längs de fuktiga korridorväggarna. Dörren till omklädningsrummet stod på glänt, och jag kikade försiktigt in.
Det tog en stund, innan ögonen hade vant sig vid den stickande atmosfären som mest bestod av ångorna från Sloans liniment. Till sist kunde jag dock urskilja lagledaren. Han stod vid en vit tavla och ritade upp olika löpvägar och frisparksvarianter. På golvet lite avsides satt den olycklige tränaren och försökte trassla upp ett målnät. Mina ögon svepte från taktiktavlan till tränarens målnät och till tavlan igen. Likheterna var inte alltför långsökta.
– … så stället vi upp oss såhär, gläfste lagledaren och drog några sneda streck med spritpennan i ett fast grepp.
Runt omkring på bänkar längs väggarna satt spelarna andäktigt lyssnande till varje ord.
– Vad är viktigast i fotboll? frågade lagledaren.
– Försvaret! ropade spelarna samfällt.
– Varför det? förhörde lagledaren.
– Därför! ropade alla igen. Därför! Därför! Därför!
Stämningen var på topp, och om Lewi Pethrus hade kommit in, skulle han säkert ha blivit övertygad, om att frälsningens stund var nära. Lagledaren kliade sig nöjt bakom örat. Till och med tränaren drog en aning på munnen och sjöng uppsluppet med, där han trasslade med sitt nät som nu hade snärjt honom, så att bara de små armarna var fria.
– Men varför kan man inte lika gärna utgå från anfallet och ha fyra anfallare istället? undrade jag som inte kunde hålla mig längre.
Först blev det dödstyst, och alla stirrade på mig, som om jag vore en hedning som just hade smädat den högsta sanningen. Där lyste något hotfullt i deras ögon. Jag svalde och gjorde mig beredd att fly för livet.
– Ha, ha, ha, ha!
En våldsam skrattsalva från allihop kom dörren att slå sig och medicinskåpet att öppna sig. Tränaren, som nu inte ens kunde röra armarna i sitt nät, kluckade så gott, att han föll omkull på golvet som ett tjockt, grönt garnnystan och kom i rullning.
– Alla vet att det är så, förklarade tränaren, när han hade hämtat sig. Försvaret är grunden – det säger alla.
– Varför kan inte anfallet lika gärna vara grunden? trotsade jag.
– Nej, det kan det inte.
– Varför? framhärdade jag.
– Så är det bara, nöp lagledaren av. Punkt!
Spydigt anmärkte jag:
– Varför inte ha tio backar i så fall? Varför skall man överhuvudtaget ha anfallare?
Lagledaren tänkte efter en stund.
– Det har du rätt i, sade han fundersamt. Att jag inte har kommit på det förut. Så skall vi spela nästa gång!
– Hurra! hojtade alla spelarna i kör.
Om tränaren stämde in i jublet, vet jag inte. Han hade rullat in under någon bänk. Med en tung suck stängde jag dörren om den hänförda massan.
Stolpen
Tillbaka