Andarnas makt, 061002
Del 1
– Om du sparkar mig på benet en gång till, så klipper jag till dig! fräste ordföranden.
Min bekant såg bestört ut.
– Det var han, pep han med en glimt i ögat och pekade på mig.
– En gång till och jag…
Ordföranden avbröts bryskt av ett hysch från den gamla damen.
– Ni måste vara tysta, om vi skall kunna få kontakt, väste hon som en gammal snok. Alltför många gånger har jag varit med om hur dålig koncentration kring bordet har stängt ute den andra sidan.
Min bekant log drygt.
– Visst mormor, kör igång bara, kraxade han. På hela kvällen har det inte hänt något, vare sig på ena eller andra sidan, men kör på bara. Vi har hela natten på oss.
Den gamla damen svarade inte. Istället knep hon igen ögonen och pressade ihop munnen. Hennes svarta slängkappa var uppdragen över huvudet och lämnade bara det skrynkliga ansiktet synligt.
Utanför klubbhuset rasade novemberstormen, och regnet hamrade på tak och fönster. I mörkret kunde man höra höstlöven yra runt och de gamla ekarna jämra sig i kastbyarna. Grenar slog mot husväggarna, och takpannor for i backen med dova brak.
Runt det runda, dukprydda bordet satt jag, min bekant, den långe ordföranden och den gamla sierskan som ordföranden kontaktat. ”Slå på 'trollpacka'”, hade min bekant gurglat och satte en stor pizzabit i halsen, då ordföranden triumferande meddelade att han hade fått napp.
Jag sneglade på ordföranden. Glasögonen blänkte i det fladdrande skenet från stearinljuset. Han såg otålig ut.
– Nå, sade han och försökte behärska sin iver, händer det något?
Sierskan teg och fortsatte att blunda hårt. Ordföranden suckade.
För ett ögonblick släppte jag min bekants hand i hopp om att gumman inte såg det, men hennes korintögon for genast upp mot mig. Blixtsnabbt fattade jag min bekants hand igen och mumlade förlåt. Hon blundade på nytt. Jag kom att tänka på sagan om Pomperipossa: ”Kom in, små barn. Ni skall få syltpannkaka av mig.” Syltpannkaka. Jojo. Usch, så gräsligt. Jag svalde och kramade min bekants hand lite extra.
– Var är tränaren? viskade jag till min bekant.
– I rummet intill. Han ville ju inte vara med.
– Vad gör han där?
Min bekant teg. Jag upprepade frågan.
– Jag gav honom lite att läsa… lite Tintin.
Jag drog efter andan.
– Va? Inte ”Mysteriet med de sju kristallkulorna” väl? Min bekant tittade bort. Är du inte klok? fortsatte jag. Du vet ju att han drömmer mardrömmar om mumien. Hur kunde du?
Precis då hände något. Ljuslågan flammade till som av ett vinddrag. Klockan på väggen började skaka, och visarna for runt, runt i en väldig fart. Ute tog vinden i det kraftigaste hittills. Sierskan stelnade till och slog upp ögonen med gapande mun.
– Han är här, viskade hon hest och såg sig försiktigt om.
– Äntligen, det var inte en dag för tidigt! utropade min bekant. Hör du du, ditt gamla påslakan, får man se på dig? Har du örngott också i samma färg?
Just då ryckte han till, som om han hade träffats av något.
– Aj, vad gör du? snäste han till mig.
– Ingenting, sade jag oförstående.
– Vem var det då som smällde till mig i bakhuvudet?
Vi höll andan. Det spruckna trägolvet knarrade som av steg, trots att vi alla satt.
– Tränaren, är det du? flämtade min bekant fram.
Tystnad. Sedan kom knarret närmre. Nu var det alldeles intill oss.
– Så, sade sierskan, vad ville du fråga om?
– Är det säkert, att det är han? undrade ordföranden lågt.
Sierskan vände sig ut mot rummet:
– Fridtjuv Snååhl, är det du?
Plötsligt skakade bordet till, som om någon hade lyft och sedan släppt ner det. Sierskan log.
Min bekant och jag glodde på varandra. Kunde det vara möjligt? Fridtjuv Snååhl? Klubbens förste ordförande en gång i tiden. Det var inte sant.
Del 2
Ordföranden harklade sig myndigt.
– Fridtjuv, började han, så roligt att kunna talas vid, eh, såhär. Jo Fridtjuv, du vet att jag beundrar dig och vad du har gjort för klubben, och jag dammar din tavla varje dag. Så nu undrar jag – han gjorde ett uppehåll – om de här bingokvällarna som klubben anordnade förr. I alla böcker har de redovisats med enorma överskott, men ingen vet var pengarna hamnade. De fördes inte in någonstans i kassaböckerna.
Jag upptäckte att jag ännu kramade min bekants hand men vågade inte släppa för sierskans vakande ögon. Stormen skakade fönsterrutorna och ylade i ventilationstrumman. Någonstans i rummet hördes tunga andetag. Då och då hasade någon – eller något – över golvet. Drömde jag? Min bekant såg mest sur ut.
Ordföranden tog ånyo till orda:
– Så jag undrar var alla de här pengarna tog vägen.
Tystnad.
– Legenden säger att du grävde ner alla pengarna och sedan… gick bort utan att säga var. Om det nu stämmer, så tänkte jag att du skulle få möjlighet att berätta nu. Pengarna skulle ju göra mer nytta för klubben, än där de är nu. Till exempel skulle jag behöva ett par nya golfskor… öh, jag menar: juniorerna skulle kunna åka på läger någonstans. Och dessutom har ju du ingen nytta av pengarna, där du är.
Han tystnade och väntade. Sierskan plockade fram ett dricksglas och en liten duk med bokstäver på.
– Kan han inte prata? muttrade min bekant, fortfarande arg över smällen i huvudet.
– Detta är enda sättet att kommunicera med andevärlden, förklarade sierskan och ställde glaset upp-och-ner.
Snart började glaset flytta sig. Ordföranden böjde sig fram full av förväntan.
– Vad säger han? frågade han ivrigt.
– ”Glöm det, pengarna är mina!” bokstaverade sierskan.
– VA! dundrade ordföranden. Det är inte sant. Han vände sig ut i tomma intet. Hör du din snåljåp, du kan inte använda de där pengarna ändå. Varför inte låta dem komma till nytta istället?
Glaset flyttade sig, och sierskan läste.
– ”Ha, ha, ha.”
– Åh, det var det… det var det… Den uppblossande vreden fick ordföranden att tappa andan. Knogarna vitnade, när han kramade ihop sina väldiga nävar. Vänta du bara – jag skall hitta pengarna, om det är det sista jag gör!
– Nej, nej, flämtade den gamla sierskan, du får inte reta upp honom.
Ordföranden var högröd i ansiktet och skälvde i hela kroppen.
– Jag reta upp honom ! röt han. Han skall få se på annat. Jag skall ta hit sta'ns främste exorcist – då får vi se, om han är lika stöddig.
Plötsligt hoppade glaset till som av en våldsam stöt.
– ”Nej snälla, jag ber er”, läste sierskan. ”Klubbhuset är den enda plats som kan ge min själ lite ro.”
– He, he, gnäggade ordföranden och gnuggade händerna. Som jag trodde – inte så stöddig. Nå, kläm fram var pengarna finns.
Det gick en stund. Så kom den tyngsta suck som jag någonsin hört. Glaset började röra sig släpigt. Ordföranden visade sitt vargflin.
– ”En sådan olycka. Alla mina pengar… Nåja, jag är väl tvungen, Jag grävde ner dem på Antonssons tomt. Den gubben är ju så sur att ingen vågar sig dit, tänkte jag.”
Jag växlade blickar med min bekant. Antonsson – han måste ha varit död i 30 år. Vem ägde hans tomt nu?
– Ha! ropade ordföranden och svängde glatt med spaden som han redan hunnit utrusta sig med. Den tomten lurade jag av… öh, jag menar: den köpte jag av änkan. Åh, jag visste väl att det var en bra affär men inte så bra! Nu vände sig han till anden: Var på tomten?
– ”Bakom det lilla växthuset med krusbärsbuskarna”, rapporterade sierskan.
– Då så, sade ordföranden och slängde spaden över axeln. Det här blev enklare än jag hade räknat med, som att ta bananer från knattarna på fotbollsskolan.
– Nu vill jag gärna ha min betalning, påminde sierskan morskt.
– Du din gamla häxa, fnös den långe ordföranden, du skall vara glad att jag inte anmäler dig för brott mot kvacksalverilagen. Så tig med dig. Nu till skatten – den är min, min, min och bara min!
Vi såg efter honom genom fönstret, när han skyndade iväg med sin spade. Jag sade till min bekant:
– Men var det inte bakom växthuset som han lät gräva ut för swimmingpoolen förra året?
– Jo, sade min bekant, men jag ville inte vara hård utan tänkte att han skulle få komma på det själv.
Stolpen
Tillbaka