Vap-net, 061014
– Hur kunde vi förlora?! Skällde lagledaren. Ni spelar ju som ett gäng valpar. Fradgan samlades runt hans väldiga käft.
Den långe ordföranden rev sig eftertänksamt i nacken.
– Ja, jag förstår ingenting, sade han. Jag hade ju ringt flera veckor i förväg och beställt en annan domare.
Lagledaren vände sig till min bekant som var i färd med att dra av sig strumporna:
– Och du, om du bara kunde lära dig att tänka lite mer på laget istället för bara på dig själv.
Min bekant slog ut med händerna.
– Jag gör väl inget annat än tänker på laget, försvarade han sig.
– Jaså inte. Var det därför som du var tvungen att skalla deras försvarare i magen?
– Han förolämpade mig! Tjöt min bekant och slängde vredgat en strumpa i golvet.
– Vad sade han då? undrade ordföranden.
Min bekant plockade upp sin strumpa.
– Det vill jag inte säga, mumlade han.
– Förbundet har redan beslutat om en utredning, sade ordföranden allvarligt från sin plats innanför dörren.
Lagledaren var dock inte nöjd.
– Knytnäven som du satte i magen på den andre försvararen, då? Var det också ”förolämpning"?
– Jag använde inte någon knytnäve, svarade min bekant. Han höll mig i tröjan, och jag stötte bort honom med en öppen handflata.
Ordföranden gned sin nästipp. Lagledaren sjönk ihop i sin korg i hörnet, och min bekant drog långsamt av sig den andra strumpan. De övriga spelarna var redan inne i duschen.
Min bekant tog upp något rött ur fickan och slängde det vårdslöst bredvid sig.
– Vad är det? sade jag förvånat.
– Ett rött kort, sade min bekant lugnt. Jag fick det ju – har du redan glömt det?
Jag kom inte på något att säga.
– Men det förklarar inte allt, fortsatte min bekant. Att jag blev utvisad förklarar inte hur de kunde känna till vårt försvarsspel.
– Vi har väl inget försvarsspel? sade ordföranden och såg osäkert på lagledaren.
– Nej, just det, sade min bekant. Men hur kunde de veta det? Därför är det så konstigt.
Ordföranden försjönk i grubblerier. Till slut nickade han.
– Du har rätt, tillstod han fundersamt. Här ligger en hund begraven. Han kastade en hastig blick mot lagledaren som kliade sig bakom örat.
– Äsch, sade lagledaren högt. Du kan väl inte mena att någon här i klubben skulle ha läckt uppgifter till motståndarna. Vem skulle göra något så'nt?
En lång, spänd tystnad följde. Alla sneglade på varandra. Just då störtade tränaren in i omklädningsrummet. Han var röd och andfådd, och den oroliga blicken for hit och dit.
– Jag har just talat med vår webmaster, sade han. En obehörig har varit inne på vår hemsida och tagit del av hemliga uppgifter.
– Det var väl det jag visste! utbrast min bekant och slängd på nytt strumpan i golvet.
– Omöjligt, hackade ordföranden ur sig. Hur har det gått till?
– Den obehörige har haft tillgång till ett av våra användarnamn, förklarade tränaren.
– Men det räcker väl inte? Man måste väl ha lösenord också?
Tränaren nickade.
– I det här fallet var lösenordet samma som användarnamnet…
– VA! morrade lagledaren. Vad säger du? Vad är det för en idiot?
– Enligt vår webmaster, svarade tränaren, så var användarnamnet ”stolpen”, och lösenordet var också ”stolpen” och…
Mer hann jag inte höra, för vid det laget hade ytterdörren redan smällt igen efter mig.
Stolpen
Tillbaka