Tebjudning, 061029
Seriematchen skulle inte börja än på en lång stund, så jag satt i det höstvarma gräset och hade tråkigt. En bit bort satt min bekant och läste en bok. Den hade varken bilder eller prat, så jag vände mig med en suck mot de ännu gröna björnbärsbuskarna intill klubbhuset.
Då kom en liten linjeman som tycktes ha väldigt bråttom. Han stannade upp och tittade på sin klocka.
– Jisses, jisses, nu kommer jag för sent! utbrast han och fortsatte in bland snåren.
Jag följde efter och hann precis se, hur domaren försvann ner i ett hål i marken. Utan att riktigt tänka kröp jag efter. Hålet öppnade sig och försvann under mig. Jag började falla fritt men ändå märkligt långsamt. Runtomkring kunde jag se skåp, och i ett av dem fanns en burk. Jag sträckte mig efter den och läste ”Sloans liniment” på etiketten. Till min stora besvikelse var den tom. Jag ställde tillbaka den i ett annat skåp.
När jag till slut landade, slog jag mig inte alls. Jag reste mig upp direkt och fick syn på den lille linjemannen som hastade bort längs en lång korridor. Just som jag skulle följa efter, snavade jag på ett par vita handskar och en solfjäder. Jag plockade upp fynden, och eftersom det var varmt, fläktade jag mig med solfjädern. Linjemannen måste ha tappat dem, tänkte jag.
Korridoren ledde in i ett litet omklädningsrum. Där vid ett stort bord satt linjemannen och en domarbas med huvuddomaren emellan sig. Huvuddomaren verkade sova, och de två andra stödde armbågarna mot honom, som om han varit en kudde.
– Ingen plats! Ingen plats! skrek linjemannen och domarbasen.
– Här finns gott om plats, sade jag och satte mig avvaktande ner mitt emot dem.
– Ta lite vin, sade linjemannen som jag tidigare hade förföljt.
Jag tittade på bordet.
– Här finns inget vin, påpekade jag.
– Neej, just det, medgav han.
– Då var det inte särskilt snällt av dig att bjuda mig på det, sade jag stött.
Linjemannen drack ur sin tekopp. Huvuddomaren sov fortfarande. Domarbasen stirrade uttryckslöst på mig.
– Du behöver klippa dig, sade han helt ogenerat.
Jag svarade inte utan tog lite te och en smörgås.
Plötsligt tog linjemannen upp sin klocka, tittade på den och skakade på huvudet. Sedan doppade han ner den i tekoppen och synade den ånyo.
– Nähä, sade han bekymrat.
– Det förstod du väl, sade domarbasen.
– Men det var prima smör.
– Det har antagligen kommit smulor i den. Du skulle inte ha använt brödkniven.
Den lille linjemannen teg.
– Men det var prima smör, genmälde han till slut lika bekymrat som förut.
Sedan nöp de båda huvuddomaren från varsitt håll, men han sov vidare.
– Vad är det för likhet mellan en visselpipa och en domarlicens? frågade domarbasen mig.
Jag tänkte efter.
– Jag kommer inte på något.
– Inte jag heller, sade domarbasen och lutade sig obekymrat tillbaka.
Surheten steg inom mig.
– Du domar'n, vakna! Berätta en historia för oss.
De tog tekannan och hällde te på den sovande domarens näsa. Han slog upp ögonen och sade hest:
– Jag sov inte. Jag har hört er hela tiden.
– Berätta en historia!
– Ja, gör det, bad jag. Snälla.
– Det var en gång två stolpar som bodde på botten av en djup brunn…
– Där kunde de väl inte bo? sade jag.
– Avbryt inte.
– Förlåt. Jag lovar att inte göra det fler gånger.
Huvuddomaren fortfor:
– Brunnen var väldigt djup…
– Vad levde de på? undrade jag som redan glömt mitt löfte.
– Päronsoda, svarade huvuddomaren efter en stunds betänketid.
– Det kunde de väl inte göra, replikerade jag klentroget. Då skulle de väl ha fått ont i magen.
– Det var just vad de fick, det. Hela dagarna hade de ont i magen. Har du sett en brunn med päronsoda någon gång?
– När jag tänker efter, tror jag inte det.
– Då skall du inte säga något heller, sade den lille linjemannen.
Nu ville jag inte vara med längre. Jag reste mig och gick. Det sista jag såg var att de försökte stoppa ner huvuddomaren i tekannan. Plötsligt skrek domarbasen efter mig:
– Varna honom! Varna honom!
Jag blev så rädd att jag skrek till. Då upptäckte jag att jag låg med huvudet i knäet på min bekant som hårdhänt borstade bort några vissna löv som hade singlat ner i ansiktet på mig.
– Vakna! sade han. Vad du har sovit länge.
– Åh, jag har drömt så konstigt, sade jag.
– Kila in i klubbhuset och drick lite te. Matchen börjar snart.
Stolpen
Tillbaka