Herrskap och tjänstefolk, 061113
Den olycklige tränaren torkade händerna på förklädet och drog i sina träningsbyxor. Han visslade en schottis i moll. I den mörka höstkvällen stod ångan tät kring spisen i klubbhuset.
– Marmeladen är nog snart klar, mumlade tränaren och skramlade med silar och lock. Hoppas bara att vi har burkar så det räcker.
– Men inte skall ni väl handskriva alla etiketterna i år? undrade jag.
– Det säljer mycket bättre då, förklarade tränaren.
Min bekant kom in. Han gick fram till…
– Vad skriver du för nå't egentligen?
Jag såg upp på min bekant.
– Inget särskilt, sade jag svävande och drog blocket till mig.
Min bekant plirade misstänksamt.
– Jag tycker inte om när du sitter och skriver hela tiden. Det känns inte bra. Du skriver väl inte om mig?
– O nej, försäkrade jag. Varför skulle jag göra det?
Min bekant tvekade.
– Ah, jag tycker att det känns obehagligt i alla fall. Han slog en lov runt spisen, hittade inget kul och gick igen.
Jag andades ut. Tränaren sneglade olyckligt på mig och mitt block, medan han vred ur disktrasan.
Ytterdörren gick upp, och hårda klackar smällde i farstun. Med eleganta rörelser och gnistrande leende drog en tunn man in i rummet. Det mörka håret var omsorgsfullt ondulerat och skorna hårt polerade. Utan att ta av sig ytterkläderna eller knyta upp den stora, prunkande halsduken vräkte han sig i soffan mitt emot mig. Fortfarande leende och med höjda ögonbryn betraktade han mig en stund, innan han sade:
– Jaha, det är så här småklubbarna har det, va? He, he. Och du – du sitter alltid här. Ja, var skall sleven vara om inte i grytan.
Den olycklige tränaren tittade ner i kastrullen.
– Jag kan ta upp den, om du vill, sade han skyggt.
Sportchefen för den större konkurrenten skakade leende på huvudet. Ena benet stack ut över soffans armstöd. Den spetsiga skon vickade förnöjt.
– Ni är för festligt, ni här ute, sade sportchefen. Vilken division spelar ni i nu för tiden? Jaså. Finns det så många? Ja, tänka sig. För vår del har vi ju byggt ny arena nyligen. Ni har kanske läst om det i tidningarna. Själv är jag ju van vid bättre kvalitet från Portugal. Förresten, har ni några talanger som vi kan sno?
Han log med öppen mun. Jag tänkte, att han måste få ont i käkarna snart. Så lättade han lite på rocken och plockade upp en cigarr ur den kritstrecksrandiga kostymen. Han bet av den och spottade ut stumpen på golvet. Tränaren och jag såg tigande på.
– Tidningarna tror att vi har chans på serieseger i år, upplyste sportchefen och blåste ut ett stort rökmoln. Våra nyförvärv från Brasilien lär vinna skytteligan i år igen.
– Du borde nog inte röka här, sade tränaren blygt.
Sportchefen sprack upp i ett ännu större leende och vred på huvudet. Han blåste nonchalant en perfekt rökring.
– Lagar du mat? frågade han.
– Marmelad, svarade tränaren.
– Marmelad?
– Till höstmarknaden. Att sälja.
Den elegante sportchefen skrattade och trummade uppspelt med handen mot dynan.
– Ja, jag säger då det. Marmelad. Ni är för festliga. Marmelad. Höstmarknad. Hi, hi. Han sträckte ut armen och askade av cigarren mitt på bordet.
– Och du se'n, fortsatte han ännu leende med en gest mot mig. Du är ju också kul. Sitter där och skriver fast ingen läser skräpet. Att du inte gör något vettigt istället.
– Vår hemsida har faktiskt fått pris, försökte tränaren från sin plats vid diskbänken.
– ”Vår hemsida har faktiskt fått pris”, härmade sportchefen. Sedan tittade han på sin exklusiva klocka och reste sig värdigt. Nej, smågrabbar, nu måste jag gå. Jag har ett möte med våra sponsorer. Lycka till med – marmeladen. Ha, ha!
Sportchefen knäppte sin dyra, italienska ytterrock och gick. Han log, men det gjorde jag också, eftersom hela hans rygg var full av hår. Just den här kvällen var jag glad, att lagledaren inte alltid lade sig på filten. Jag lovade att inte gräla på honom mer den här veckan.
Stolpen
Tillbaka