Du gamle mohikan, 061208
En kylig kväll befann jag mig i klubbhuset och letade efter tränaren. Han fanns ingenstans, fast jag tittade efter i alla mörka skrubbar och bortglömda skrymslen. Dörren till ordförandens kontor stod öppen.
– Var är tränaren ikväll?
Ordföranden tänkte efter.
– Har du tittat i städskrubben?
– Jadå.
– Bland bollarna i förrådet? Det kan vara svårt att upptäcka honom där.
Jag nickade. Ordföranden funderade.
– Jag hittade nämligen hans visselpipa, förklarade jag och tillade förhoppningsfullt: Kanske blir han lite lyckligare, när han får tillbaka den.
Ordföranden såg förvånat på mig, som om han trodde sig ha hört fel. Han tänkte säga något men avbröt sig och frågade istället var jag hade hittat visselpipan.
– Jag såg att någon hade grävt i rabatten vid flaggstången. Den låg inte så djupt.
Den långe ordföranden suckade.
– Tänk så många gånger jag har sagt till honom, sade han uppgivet. Men lagledare växer inte på trän.
– Det var ju bra att han inte grävde så djupt, den här gången. Hittade du dina golfklubbor se'n?
– Nej.
Av en händelse tittade jag ut genom fönstret. Elljuset var på i duggregnet, och på träningsplanen rörde sig gestalter.
– Är det träning ikväll? undrade jag.
– Javisst, skrattade ordföranden, men det är aldrig någon som tränar under säsongsuppehållet.
– Men det lyser där ute.
Han hoppade till och sken upp.
– Vad säger du?! utbrast han och rusade fram till fönstret. Har de blivit galna? Eller är det ett – mirakel, ett mirakel, ett mi… Han tystnade.
– Det verkar bara vara två, kommenterade jag vid hans sida. Vänta, det är ju tränaren. Då skall jag ge honom visselpipan.
Med den i handen lämnade jag den hopsjunkne och besvikne ordföranden vid fönstret. Nere vid planen såg jag att tränaren gjorde målvaktövningar med en för mig okänd person. Tränaren sköt lågt. Alla bollar gick in bakom den långsamme och osmidige främlingen i målet.
– Otur. Aj, otur där. Otur. Synd, otur där, sade tränaren uppmuntrande varje gång. När han fick visselpipan sade han olyckligt: Tack så mycket. Vilken tur att du hittade den.
Målvakten kom fram till oss. Till min stora förvåning var det en mycket känd spelare som min heder förbjuder att avslöja namnet på. Han berättade, att han skulle göra comeback och hade anlitat vår tränare för att komma i form. Om några dagar skulle han provspela för en mycket känd klubb. Jag var ytterst förvånad, att en så berömd klubb ville ha den här i mina ögon avdankade målvakten.
På vägen upp till klubbhuset mötte jag min bekant och kunde inte låta bli att berätta för honom. Han visste redan om det.
– Tänk dig, sade jag imponerat. Att komma tillbaka efter ett så långt uppehåll från träning och spel, och i en så stor klubb!
– Det går nog, sade min bekant lugnt. Bara man är tillräckligt uppblåst , så kan man nog göra ett utmärkt jobb mellan stolparna.
Detta var ett av få tillfällen som jag faktiskt var tvungen att instämma med min bekant.
Stolpen
Tillbaka