Doktorn kan komma, 070119
– Vad är ”anabola” för något?
Husläkaren ryckte åt sig den lilla pappersförpackningen.
– Sluta rota i mina saker, sade han surt. Vad vill du egentligen?
Jag berättade att min bekant blivit dålig under träningen och behövde en undersökning.
– Jag är inte psykolog, protesterade husläkaren.
– Nej, nej. En medicinsk undersökning, menar jag.
Husläkaren suckade och kliade sin mustasch.
– Egentligen har jag inte mottagning nu.
– Det kan vara allvarligt, upplyste jag.
– Då får han fylla i en blankett.
– Blankett?
– Han måste skriva under på att jag inte tar ansvar för behandlingen, förklarade husläkaren. Det är enda sättet för mig att komma undan socialstyrelsens disciplinnämnd. Nåja, jag kommer. Jag skall bara hitta hans journal.
Medan han letade bland sina utspridda papper, lämnade jag det lilla hörnet i klubbhuset och gick ut till min bekant.
– Kommer han?
Jag nickade.
– Åh, jag vet inte om jag klarar så länge till, fortsatte min bekant som låg utslängd på soffan. Kan han inte skynda sig?
– Du skulle inte ha ätit så mycket godis precis innan träning.
Min bekant knycklade argt ihop en tom tablettask.
– Tyst, mumlade han.
Husläkaren kom in. Själv har jag alltid undrat över det där. Något hus hade jag aldrig sett, men man skall ju inte hänga upp sig på så'nt. Det finns ju bockar utan hus, och det finns påsar utan system. Så jag har egentligen aldrig ifrågasatt läkarens avsaknad av hus.
– Jaha, jaha, sade han för sig själv bakom sina papper. Då skall vi se.
Innan någon hann säga något, hade han stoppat stetoskopet i munnen på min bekant och stuckit termometern innanför träningsjackan. Sedan satt han tyst, nickade sammanbitet utan att lyfta ögonen från journalen och plockade till slut ner sina instrument i fickorna på sin vita rock.
– Jaha, fru Larsson. Det här ser inte bra ut. Njurstenen måste ut, huvudet måste gipsas och naglarna klippas. Ni skall få en tid så fort som möjligt.
Jag nickade mot hans överfulla fickor.
– Var har du din läkarväska? Säg inte att du har glömt den på en bensinstation igen.
Husläkaren slog ut med händerna.
– Jag glömde den inte. Jag var på konferens i Göteborg i somras och satte ifrån mig den. Men jag glömde den inte. Förresten var det inte så viktiga saker iden. Han tvinnade trotsigt sin mustasch och såg bestämt på mig.
– Den du glömde i Finland, då? Var det inget viktigt i den heller?
– Endast grundläggande material som varje idrottsläkare är utrustad med, svarade han snabbt.
– Anmälde du väskan saknad? frågade jag.
– Inte lönt. Säkert har någon redan lagt beslag på den. Nej, nu måste jag gå. Han försvann med kippande tofflor.
– Allt blir bra, uppmuntrade jag.
Min bekant snörvlade. Så pekade han på något på golvet.
– Han tappade sin termometer. Var har han gjort av sin läkarväska?
– Den kom bort i Göteborg, sade jag och tog upp termometern. Du klistrade väl inte på någon dum flagga den här gången?
– Nej, absolut inte, sade min bekant förnärmat. Om du tänker på den som han glömde i Finland, så var det väl inte mitt fel? En liten flagga är väl inte så farligt.
– Någon trodde kanske att väskan tillhörde någon annan.
– Äsch. Det skulle de väl ha upptäckt, när de öppnade väskan. Hade du värmeflaskan där, eller?
Stolpen
Tillbaka