Himlen kan vänta, 070202
Så obemärkt som det gick, knuffade jag till min bekant. Han ryckte till och grymtade något.
– …ty du, Herre, låter mig bygga bo i trygghet under dina vingars skugga. Prästen höjde sitt huvud. Och nu läser vi tillsammans ur Ordspråksboken: ”Den som spar sitt ris, han hatar sin son, men den som älskar honom agar honom i tid”.
I ögonvrån såg jag hur ordföranden bredvid mig fick en konstig blick i ögonen. Jag vände mig till min bekant som med möda kvävde en gäspning.
– Du skulle inte ha tagit en så djup klunk, viskade jag.
– Nattvarden skall tas på allvar, invände han.
– ”…de ogudaktiga skola utrotas ur landet och de trolösa ryckas bort därur”, fortsatte prästen med glöd.
Osäkert tittade jag på min bekant. Han tittade på klockan.
– ”Lik en hund som vänder åter till sina spyor är en dåre som på nytt begynner sitt oförnuft”.
Bakom mig hörde jag ett lågt morrande från lagledaren.
– ”Ty mannen är icke av kvinnan, utan kvinnan är av mannen. Icke heller skapades mannen för kvinnans skull, utan kvinnan för mannens skull”.
Stolen började kännas obekväm.
– ”…och att underordna sig sina män, så att Guds ord icke bliver smädat”.
Min bekants ögonlock sänkte sig.
– ”Förmana tjänarna att i allt underordna sig sina herrar, att skicka sig dem till behag och icke vara gensvariga…”
Nu märkte jag att ordföranden febrilt antecknade i en liten bok med mycket svarta pärmar. Av någon underlig anledning smög sig en obehaglig känsla inpå mig, men jag slog bort den.
– …makten och äran i evighet. Amen. Prästen avslutade och stänkte vigvatten på oss. Ordföranden tog tacksamt emot de iskalla dropparna.
Alla spelarna lämnade raskt det rum i klubblokalen som upplåtits åt gudstjänsten. Endast långsamt fick jag upp min stönande bekant från stolen. Han klagade:
– Vad skall det här tjäna till? Va? Och en söndag dessutom. Han tog sig åt huvudet. Finns det nå't huvudvärkspulver där ute, tror du?
– Du skulle inte ha druckit så mycket vin – vare sig i går kväll eller idag.
Han bara grimaserade fult åt mig, där jag ledde honom fram mellan stolarna. Ordföranden stod och pratade med prästen som tycktes ge honom goda råd. Ordföranden lyssnade och nickade ivrigt. Lagledaren var fortfarande bitter och såg ut att vilja bita prästen i benet.
– Idrottspräst – ha! utstötte min bekant, när vi kommit ut. Dummaste idén på länge.
Jag spolade upp lite kallt vatten.
– Nå't måste ni väl hitta på. Ni har ju inte gjort ett mål hittills den här säsongen. Det kanske är bra att åkalla högre makter som omväxling till de lägre. De senare har ju inte hjälpt. Jag plockade upp en sked ur kökslådan.
– Aj, aj, skramla inte så, vädjade min bekant från soffan.
– Vad jag har förstått, så har ordföranden skrivit kontrakt med honom året ut – som kontraktsprost. Han skall stärka lagets moral.
– Gud bevare oss. Hämta en filt, är du snäll.
När jag kom ut till skåpen, stod prästen i knäppt, svart rock och svart hatt vid ytterdörren. Han talade med bister uppsyn till ordföranden som skrev i sin svarta bok. Jag spetsade öronen, medan jag valde bland filtarna – en svart lade jag snabbt åt sidan.
– Ett rejält björkris brukar jag rekommendera, men utvecklingen går ju framåt. Själv har jag experimenterat med spanskrör, vilket faktiskt inte är så dumt. Jag återkommer nästa söndag, så får vi se hur det har gått. Adjö.
– Tack, sade min bekant och drog filten om sig. Jag tror att jag hoppar över träningarna den här veckan.
– Det låter förståndigt, medgav jag.
Stolpen
Tillbaka