Härifrån till inget-heten, 070209
Anfallaren drev in från vänsterkanten och avlossade ett våldsamt skott.
– Ha, stolpe ut! bräkte min bekant och knuffade retsamt till mig.
– Det där var inte roligt, sade jag buttert.
Jag hade denna kalla vinterdag suttit i en dragig idrottshall och sett hur föreningens egen inomhusturnering tagits hem av grannklubben. För vilken gång i ordningen eller med hur många mål till godo visste jag inte. Däremot visste jag att den korta dagen var i färd att försvinna bort utanför fönstret och att jag ville ha den tillbaka, eftersom jag visste att jag inte skulle få pengarna tillbaka. Vår klubb hade åkt ur direkt.
– Tur att vi inte behövde spela så mycket idag, sade min bekant tacksamt mellan tuggorna på sin korv.
– Lagledaren var inte så glad.
– Äsch, det går över. Ordföranden skulle gå en runda runt kvarteret med honom, och då brukar han lugna sig.
Matchen vi tittade på var slut. Mållös. Min bekant kommenterade högljutt de missade chanserna.
– Såg du centern, där? Han var ju så fri, att han hade kunnat gå hem, utan att någon hade märkt det.
– Det önskar jag att jag också kunde göra.
– Va? Vad sade du? frågade min bekant.
– Inget, sade jag.
Då fick jag syn på en av damlagets unga mittfältare. Hon hade faktiskt kysst mig en gång, när jag hade hoppat in som linjeman. Min okänslige bekant påpekade så ofta han kunde att det bara rört sig om en puss, och det var stor skillnad. Sådana där tarvligheter lyssnade jag inte på. Samtidigt fick det väl i någon liten ynka mån medges att det inte hade hänt så mycket mer sedan den gången.
Under hela dagen hade hon suttit i sekretariatet och varit närmast osynlig. Nu hade hon famnen full av vattenflaskor, och jag hörde henne säga till en kompis att hon skulle gå ut till förrådet.
– Öh, jag skall bara ut och… öh, ta lite luft, sade jag till min bekant.
– Skynda dig bara. Finalen börjar strax.
Korridoren låg tom, då jag på ostadiga ben smög mig fram. Enda ljudet kom inifrån planen, där tävlingsledaren ropade upp finallagen. Hans röst dog bort efterhand. Med bultande hjärta och oregelbunden andhämtning närmade jag mig den öppna förrådsdörren. Någon plockade med saker där inne, och en skugga föll ut genom dörröppningen. Jag var helt nära dörrposten nu och kunde ana hennes vackra gestalt på andra sidan. Jag tog ett djupt andetag.
– Om mitt hjärta kunde tala, vore ditt namn dess läppar. Om du var en dröm, skulle jag aldrig vilja vakna. Min kärlek skall för evigt vara din.
Det tystnade från förrådet. Skuggan rörde sig inte längre. Jag höll andan. Sekunderna tycktes stå stilla. Nu kom skuggan i rörelse, och jag blundade för att samla mod och med stadig blick kunna möta hennes fräkniga uppenbarelse. När jag tittade igen, såg jag in i den olycklige tränarens förvånade ansikte. Vi teg båda.
– Jag skulle bara pumpa ett par bollar, sade den olycklige tränaren med flackande ögon. Han höll urskuldande upp ett par bollar och drog sig sedan försiktigt undan. Innan han försvann i den krökta korridoren, såg han sig oroligt om.
Ensam sjönk jag ihop i förrådet. Jag kände mig precis lika tom som bollarna omkring mig och hörde inte ens stegen utanför. Plötsligt stod den unga mittfälterskan där.
– Hej, sade hon och började ställa ifrån sig vattenfalskorna. Sitter du här.
– Öh… sade jag. Jag letade efter någon… något, menar jag.
– Jaså, vad då för nå't?
– Öh, min bekant, slängde jag ur mig snabbt.
– Men sitter inte han inne på läktaren?
– Jo… just det. Så dumt av mig.
Hon log, och så försvann hon ut igen. Allt som nu hördes var surret från kompressorn som den olycklige tränaren glömt stänga av.
– Sju mål i samma match! utbrast min bekant, när jag åter slog mig ner bredvid honom. Oj, nu missade du verkligen något.
Det visste jag redan.
Stolpen
Tillbaka