I läktarvåldets våld, 041208
– Man tror knappt att det är sant, sade en bekant till
mig. Folk kan inte vara kloka!
Vi befann oss vid sidlinjen till den plan, där min bekant de senaste
90 minuterna bekantat sig med sin kant och på köpet kommit
att bekanta sig med en kantig försvarare. De var nu välbekanta.
– Jag såg det själv på TV – förskräckligt!
fortsatte min bekant och pustade, för kampen hade slutat mållös.
Jag pustade också, för jag hade sett den.
– Läktarvåldet måste stoppas! Vad har det med idrott
att göra? undrade han och knöt fast skosnöret som förargligt
nog hade trasslat ihop sig, när dess ägare skulle göra
sig lite mera bekant med en motståndare på kanten. Istället
för att trycka dennes hand valde han att trycka foten – med
sin egen fot. Tyvärr hade motståndaren avstått från
att knyta fler vänskapsband och istället ägnat resten av
halvleken åt att knyta fast en ispåse. Synd och skam att inte
ta en utsträckt hand. Även om det är en fot med skruvdobbar.
–
Hur skall vi någonsin få bort våldet i samhället,
om folk inte kan gå på fotboll utan att puckla på varandra?
frågade min bekant, medan han böjde sig ner för att rätta
till ena benskyddet. Det var åtminstone helt, vilket bevisar att
tillverkaren hade gjort ett gott arbete. Man kunde önska att samma
tillverkare gjorde ett skydd också för vaden. Då hade
kanske den andre kunnat åka hem tillsammans med sina lagkamrater
och sluppit att tillbringa helgen på operationsbordet.
– Det är ju inte särskilt roligt för oss spelare,
om publiken hellre vill slåss än att titta på spelet.
Försiktigt framförde jag tanken att det ena inte nödvändigtvis
var tvingat att utesluta det andra, men samtidigt medgav jag att åskådarna
hade mycket att lära av spelarna på plan. Särskilt när
det gäller utrustning. Där är spelarna alltid mer förutseende.
Min bekant svarade inte. Kanske hade han gräs i örat. Det hade
han nämligen i näsan. Jag hade det på skorna.
Nu gned han sig på armbågen, ty en motståndare hade
på det mest hänsynslösa vis haft munnen öppen. Sådana
tilltag är alltid lika upprörande att se. Alla tänderna
hittade man inte. Man kan alltid hoppas att det blir en läxa för
honom.
– Om man var tvungen att kunna stava till ”boll” för
att komma in på arenan, skulle man redan där stänga ute
ligisterna, föreslog min bekant som nu började gå mot
omklädningsrummet.
Jag sade, fast på lite avstånd, att det vore en god idé.
Men för publiken skulle det nog vara tråkigt med en plan utan
några spelare, och en ensam boll är ju inte så rolig.
Speciellt inte om man redan kan stava till den.
Stolpen
Tillbaka