Frälsta ifrån ondo, 070220
– Är du fullkomligt tom i huvudet? snäste jag åt min bekant.
– Hur kunde jag veta att han hade så dålig balans, svarade han med en axelryckning. Och att du skulle falla så lätt av en liten knuff.
Träningen var över. De andra spelarna tågade förbi in i omklädningsrummet. Min bekant sparkade av leran på skorna och höll sig i den öppna ytterdörren. Det ångade från hans bara huvud i den råa luften.
– Fick han mycket färg på sig? undrade han till slut.
Bilden av hur den långe ordföranden försökte resa sig ur pölen med linjefärg satt ännu kvar på näthinnan. Jag nickade.
I samma ögonblick svängde ordföranden runt hörnet. Antagligen skulle han ha varit röd av ilska, om han inte varit vit av färg. Skepparkavajen hade tagit mest stryk, och glasögonen var närmast helt täckta.
– Detta var droppen! dundrade han. Nu får det vara nog. Jag vet inte vad jag skall ta mig till med er båda, men nå't skall jag komma på, var så säkra. Så marscherade han in i klubbhuset och droppade färg hela vägen.
Argt stötte jag till min bekant.
– Han borde ha bytt kläder innan, anmärkte han förebrående.
– Vad skall vi göra nu? sade jag uppbragt. Han kommer att gå till idrottsprästen, och då ligger vi illa till.
Min bekant sken upp.
– Javisst, sade han. Detta är vår chans. Kom!
Vi stod en stund senare utanför det lilla rummet som klubbens idrottspräst hade som expedition. Min bekant förklarade lågmält:
– Bara du uppehåller honom en minut, så att jag kommer åt mässhaken på tamburmajoren. Den står alldeles innanför dörren.
Jag tvekade, men han satte ett finger för munnen och knuffade in mig i rummet.
– Nej men ser man på, sade idrottsprästen utan att le. Vad har du för ärende, unge man? Han reste sig värdigt från sitt tunga skrivbord.
Jo, började jag och ställde mig så att prästen fick vända ryggen mot dörren, det gällde en sak. Det var en flicka som…
Innan jag hann längre, slet prästen fram ett krucifix och höll det frustande framför sig, medan han i vild panik famlade efter sitt spanskrör på skrivbordet. Hans ljungande blick släppte mig inte en sekund.
– Lugn, min pojke, stönade han fram. Djävulen har farit i dig, men jag skall snart driva ut honom. O herre, ge mig styrkan att… Han höjde spanskröret.
– Nej, nej, stopp! skrek jag. Det är inget så'nt. En flicka lånade en bok av mig, men jag fick den aldrig tillbaka. Nu undrar jag, om jag borde vara ond på henne.
Sakta sänkte han armen. Hans gammelmansögon stillade sig.
– Jaså, på så sätt, sade han fortfarande andfådd. Så harklade han sig och sträckte på sin påsiga hals. Då tror jag att du bör avvakta lite till. Ond skall du blott bliva, om hon ikläds av djävulen och frestar dig. I så fall rekommenderar jag iskalla bad och därefter tagelskjorta.
Jag tackade ödmjukt för tipsen och lämnade prästen med sitt krucifix och spanskrör.
– Perfekt. Min bekant rättade till mässhaken. Du skötte dig utmärkt.
Jag kände hans klapp på huvudet. Vi satt trångt i biktstolen och väntade på ordföranden. Min bekant hade lagt beslag på mässhaken och sedan ringt ett anonymt telefonsamtal till idrottsprästen, där han meddelade att biskopen skulle göra ett oanmält besök i prästgården. Denna fasa fick idrottsprästen att hals över huvud skynda hem för att få upp sina potemkinkulisser och glömde därmed bort sin bikt-tid.
– Det enda han ser genom gallret, återtog min bekant, är mässhaken. Därför var den så viktig. Plötsligt lystrade han. Pass på.
Någon tog plats på andra sidan. Man såg praktiskt taget ingenting genom det lilla gallret. Ordförandens stämma ekade i träet:
– Fader, jag har varit svag. Jag har inte lyckats hålla mitt tjänstehjon i den tukt som Herren föreskriver. Riset har brukats sällan, och jag känner att jag vacklar i mina förpliktelser. Nu söker jag förlåtelse för denna synd och ber om råd.
– Ja, sade min bekant med tillgjord röst, det här var illa. Men ha förtröstan min son. Du skall alltid löna ont med gott.
– Va? sade ordföranden. Så där säger ju bara mesar. Det har ju du, fader, själv sagt.
– Att vara mes behagar Herren, ty då får han skäl att straffa dig… senare, alltså. Därför skall du rikligt belöna dem som under dagen förargat dig.
– Men…
– Inga men, min son. Belöna dem och du skall gå i frid. Herren bevare dig. Amen.
Vi hörde ordföranden grubbla för sig själv, när han lämnade biktstolen.
Stolpen
Tillbaka