Doktor glas, 070322
– Lever han? stönade jag fram.
Den olycklige tränaren lutade sig allvarligt fram. Just då kom en våldsam snarkning, och vi spratt bägge till. Med ett fast tag om träningsbyxorna satte sig tränaren upp. Han slog ut med den andra handen i en uppgiven gest.
Nu andades den sovande ut. Jag såg på hans nötta läkarrock ner till fötterna, där det saknades en toffel. Ångorna från andedräkten fick mina ögon att tåras.
– Snyggt, mumlade tränaren olyckligt. Just snyggt. han granskade etiketten på tomflaskan och suckade sedan med ett pipande ljud.
Försiktigt klappade jag på husläkarens orakade kinder, men inget hände förutom en ny snarkning.
– Vem har gett honom en flaska? ojade sig den olycklige tränaren.
– Han kan inte ligga här, viskade jag och drog i husläkarens gabardinbyxor. Vi får flytta honom.
– Vart?
– Till hans mottagning, sade jag mitt i en snarkning.
– Det är ju andra sidan korridoren. Tänk om förbundsordföranden ser oss – tränaren sneglade på läkaren – ser honom, menar jag.
Jag grep vänligt men bestämt tränaren i träningsjackans tunna, hala material och drog honom närmre. Efter en snarkning sade jag:
– Tänk om ordföranden skall visa in förbundsordföranden på sitt kontor. DÅ kommer de att se oss. Seså, vi måste flytta honom!
Utifrån klubbrummet hördes muntra röster. Klubbens ordföranden hjälpte förbundsordföranden av med ytterrocken och visade honom de få utmärkelser och priser, som klubben erövrat genom de många och långa åren. Dagen till ära hade ordföranden plockat soffan ren från hår (inte en dag för tidigt!) och låst in lagledaren i en jordkällare borta vid redskapsskjulet. Min bekant hade faktiskt varit godhjärtad nog att ställa in en skål med vatten i förväg. Ordföranden hade kastar in en pinne och sedan låst. Grymt? Javisst, men så var förbundsordföranden en viktig person med monokel och munstycke på cigaretten.
– Det är låst, väste tränaren och kämpade med både dörrvred och husläkarens bål.
– Då får vi… I korridoren hörde jag röster och steg som närmade sig. Jag tappade nästan greppet om husläkarens ben, men till slut fick vi in honom i en mörk skrubb. Något föll i golvet. Min snabba andhämtning upphörde. En tombutelj rullade sakta över linoleumet.
– Vad gör du? undrade jag argt.
– Du sade ju åt mig att ta med flaskan, så att ingen skulle få syn på den, genmälde tränaren.
– Ja, ja, men få tag i den igen.
Ackompanjerad av husläkarens snarkningar började tränarens klotrunda gestalt röra sig i det mörka rummet. Själv lyssnade jag med örat mot dörren. Plötsligt viskade tränaren:
– Det står ett skrivbord här, ett stort. Aj! Och här är en golfboll.
Jag ryckte till. Golfboll? Det måste betyda att vi befann oss inne på ordförandens kontor. Röster bröt igenom dörren, och jag slet snabbt tag i tränaren. Vi lyckades trycka in oss i en liten garderob som var full med golfskor, golfväskor och klubbor. Innan jag smet in, stötte jag emot buteljen med handen och slängde i den i en skrivbordslåda. Precis då vi fått igen garderobsdörren, öppnades dörren till kontoret och någon tände.
– Stig in, bäste baron, bjöd ordföranden.
Genom en smal springa såg jag förbundsordföranden granska rummet genom sin monokel. Han svängde värdigt med sin lilla käpp. Den väldiga rondören doldes illa av den ljusblå kostymen, och den blanka hjässan doldes ännu sämre av det från sidorna överkammade håret.
– Baronen vet att vi har förbjudit alkohol i alla dess former sedan en månad tillbaka, sade ordföranden.
– Mycket bva, kväkte förbundsordföranden. Speciellt det däv öltältet vav en skamfläck föv ev fövening. Det gladde mig att höva att ni hav gjovt ev av med det. Vad äv det häv? En toffel. Ev?
Jag såg ordföranden syna den vältrampade fotbeklädnaden, men han lade den så åt sidan.
– Låt oss tala fvamtid… Vad luktav det fövvesten? De båda männen sniffade.
– Instängt, hörde jag vår ordförande säga hastigt. Nåja. Min ansökan till förbundsstyrelsen finns här i skrivbordslådan.
Stolpen
Tillbaka