Slav, stig upp…, 070603
Del 1
Våren var sannerligen kommen med den första, försiktiga grönskan i släptåg. Lövträdens små, små blad fladdrade befriande i den lätta vinden. Jag konstaterade nöjt allt detta under en promenad runt idrottsplatsen. Strax stötte jag på föreningens små bollhämtare som vanligtvis brukade vara fulla av liv och energi denna årstid, men nu hängde mungiporna neråt, och ögonen var uppgivet matta i de runda barnansiktena.
– Men kära nå'n då, mumlade jag och hukade mig ner i klungan bakom bollplanket. Hur är det fatt?
En av de äldre suckade:
– Vi krävde två bugg istället för ett inför den här säsongen.
– Men ordföranden sade att det var en ökning på 100 %, och sa att det inte finns någon arbetsgivare som kan gå med på det, fyllde en flicka i. Dessutom sade han att klubbens ekonomi är i ett känsligt läge, och att alla måste hålla igen på kraven om ökad ersättning – för klubbens bästa. Han sade att det också gällde honom själv.
Jag tänkte en stund på styrelsens höjda arvoden, på ordförandens flitiga besök i golfbutiken och det nyligen inköpta skrivbordet i massiv ek till ordförandens kontor. Utöver det hade tio nya spanskrör köpts in åt idrottsprästen. Det var uppenbart att ekonomin måste vara i ett känsligt läge.
Knak och brak hördes och nerför slänten tumlade min bekant. Han fick allt berättat för sig och utbrast genast:
– Så gräsligt! Så oförskämt! Det återstår bara en sak att göra – strejk.
Barnen gapade.
– Det får vi inte. Då blir vi utestängda från knattelaget. Och se'n, fortsatte de, plockar ordföranden bara in de allra yngsta som bollhämtare, för de jobbar gärna för bara ett bugg. De förstår inte bättre.
– Ge er ut och samla alla under 12 år, uppmanade min bekant. Sedan vägrar ni hämta någonting, innan ersättningen höjts till två bugg. Kom ihåg: tillsammans är vi starka!
Allmänt jubel utbröt, och jag måste erkänna att jag var imponerad och rörd över min bekants insats. Tidigare hade han aldrig visat någon större omtanke för andra än sig själv.
Inom en kvart var alla barn inom föreningens verksamhet organiserade och samlade utanför ordförandens kontorsfönster i klubbhuset. Med en golfklubba ännu i handen stack den långe ordföranden ut sitt förvånade ansikte.
– Vad är det här för dumheter?! fräste han. Tillbaka till arbetet med er allihop.
– Bara om vi får två bugg! hojtade barnen samfällt.
– Nu går skam på torra land. Som ni vill. Då kallar jag in femåringarna. De är minsann inte lika otacksamma.
– De finns med oss här, ropade ett av de äldre barnen. Imorgon är det seriepremiär, och vi strejkar tills vi får igenom våra krav.
Del 2
Ordföranden blev mjukare i tonen. Med ett lismande leende sade han:
– Snäll, söta, rara, små barn. Klubben har lite kärvigt med ekonomin just nu. Han kastade en blick på den exklusiva, nyinköpta golfklubban och stack den snabbt bakom ryggen. Vi kan inte betala ut fantasiersättningar hur som helst. Klubbens bästa måste gå före privata intressen. Eller hur? Det förstår ni väl, älskade barn?
– Aldrig, aldrig, aldrig ger vi upp, började barnen sjunga.
Ordföranden putsade nervöst sina glasögon. Hans panna blev allt våtare.
Min bekant steg fram i detta avgörande läge och talade till massorna.
– Nu kamrater, mässade han, behövs det en erfaren förhandlare att sätta in. Tillåt mig att föreslå mig själv.
Jublet kom från åhörarna, och min bekant tågade in i klubbhuset. Under tiden satt barnen ner i gräset, sjöng och delade med sig till varandra av vad de hade i glass- och godisväg. Stämningen var segerviss. Även jag solidariserade mig med de utsugna och bortglömda små proletärerna. Tillsammans drömde vi om en framtid kantad av rättvisa och jämlikhet – och massor av bugg.
Förhandlingarna drog ut på tiden, och misströstan började krypa inpå oss. Otåligt skickade barnen in mig, för att se hur det gick. När jag klev in, slog doften av nybryggt kaffe och färsk vetekrans emot mig. Glada tillrop och skratt hördes från soffan. Min bekant högg för sig en tjock vetebit som ordföranden trugande skurit upp. Tipskupongerna låg uppe, och de många förslagen trängdes med uppsluppna skämt och kommentarer.
– Vad vill du? undrade min bekant med munnen full.
– Barnen vill veta hur… förhandlingarna går.
Min bekant suckade, reste sig och borstade bort smulorna från kroppen (men han glömde de i ansiktet). Han gick ut.
– Kamrater, sade han till barnen, vår kamp har ej varit förgäves, men mitt råd till er är att avvakta. Acceptera ett bugg i år, och sedan tar vi nya tag nästa vår.
– Men vi betalade ju dig ett helt bugg var, för att du lovade, att du skulle få igenom våra krav, protesterade ett av de äldre barnen.
– Och ni skall veta att jag har gett mitt yttersta i förhandlingarna där inne. Det har varit stenhårt. Jag tackar för ert förtroende, och jag beklagar att jag inte kunde göra mer. Jag ber er att återvända till arbetet nu, så samlar vi kraft inför nästa år.
Långsamt upplöstes gruppen med barn. Humöret var i botten. Min bekant verkade däremot inte alltför nedstämd.
– Vad tror du om Liverpool–Arsenal? frågade han mig på väg in i klubbhuset.
– ”Och nu rådde inte längre något tvivel om vad som hade hänt med svinens ansikten. Djuren utanför såg från svin till människa och från människa till svin och tillbaka igen, men det var omöjligt att avgöra vilket som var vilket.”
– Förlåt?
– Det var inget, sade jag.
– Skynda dig, kaffet kallnar! ropade ordföranden inifrån klubbhuset.
– Här. Min bekant grävde i sin ficka och gav mig en näve bugg. Jag orkar inte tugga upp alla själv ändå, sade han och stängde dörren efter sig.
Stolpen
Tillbaka