Sista kontraktet, 070724
En liten, vass armbåge stötte till mig i sidan.
– Unge man, jag har inte hela dagen på mig.
Jag ryckte till. Den elegante sportchefen från den större grannklubben smackade otåligt med läpparna.
– Ja, ja. Var skall jag skriva? undrade jag.
– Där och där och så ett namnförtydligande där. Sportchefen pekade med sina smala, välvårdade fingrar.
Jag tvekade fortfarande. Vi satt inkrupna under klubbhuset, så att ingen skulle se oss. Sportchefen hade sin portfölj obekvämt under hakan, och hans dyra ytterrock hade redan spindelväv på slagen.
– Förlåt mig, sade jag, hur sade du nu att det löd?
Sportchefen torkade sin panna med en sidennäsduk och redogjorde besvärat:
– Din själ… öh, förlåt. Dina tillgångar tillfaller mig, när du får henne. Jag har ju förklarat hundra gånger. Men det är ju inte svårare än så.
– ”När” jag får henne, upprepade jag och sneglade på honom. Inte ”om”?
– Ah, gosse lilla. Du kan vara lugn. Han klappade, inte utan besvär i det trånga utrymmet, på rockfickan och log sitt bländvita leende. Bekymra dig inte om det. Skriv bara under, så löser sig allt. Seså! Vill du ha henne eller inte. En fluga flög in i hans öra.
– Så. Jag räckte honom de undertecknade papperna.
– Er kopia, sade han älskvärt.
– Nå, sade jag. Få se nu.
Han knäppte igen sin portfölj, såg sig vaksamt omkring och halade upp en liten flaska ur fickan.
– Se där nere. De har träning nu. Häll det här i en vattenflaska och se till att hon dricker det. Sedan måste du fånga hennes uppmärksamhet, så att du är den hon ser direkt efter att ha druckit. Det är viktigt. Förstår du? Fint. Sätt igång grabben. Jag kikar på avstånd. Han log och klappade mig på axeln.
Sommarkvällen var varm. Damlagets träning var snart slut, och spelarna var törstiga. Jag urskilde henne tidigt och tog med bultande hjärta ett steg fram.
– Åh, tack, sade hon andfått och förvånat, när hon fick vattenflaskan.
Medan hon drack, såg jag på det mjuka, röd-bruna håret, de otaliga fräknarna och de höga kinderna. Nu gällde det att säga något, så att jag var den hon tittade på efteråt. Jag fuktade nervöst läpparna och kastade en blick mot sportchefen som hukat sig under avbytarbänken. Han log uppmuntrande och gjorde två tummar upp. Var det horn i pannan eller bara hans konstiga frisyr?
– Det är varmt ikväll, stötte jag fram krampaktigt.
Hon lät den tomma vattenflaskan falla ner i gräset. Våra blickar möttes.
– Jo, sade hon och torkade sig med tröjärmen i pannan. Usch, vad jag är trött. Jag skall duscha i en timme.
Kvar stod jag och lyssnade efter hennes djupa och jämna andhämtning, när hon gick upp mot omklädningsrummen. Snart hade alla andra också gått, och det enda som hördes var svalorna ovanför. De jagade fram mot den grånande kvällshimlen. Plötsligt dränktes deras visslande av den elegante sportchefen som kom fram ur sitt gömställe. Han tjöt nästan.
– Aldrig har jag varit med om något liknande! Vi tog ju hela flaskan. Och hon såg på dig direkt efteråt. Det skall funka. Han blev fundersam. Det måste vara något fel på dig.
– På mig?! utbrast jag argt. Du och dina bluffgrejer. Hit med kontraktet!
Jag lämnade den ännu grubblande sportchefen i ett regn av vit konfetti.
Stolpen
Tillbaka