Såsom i helvetet, 070906
– Aj! Jag fick en speta i nacken.
Idrottsprästen svängde runt och röt:
– Tig, du ogudaktiga hund!
Min bekant grimaserade illa under det väldiga träkorset. Solen stekte gräsplanen utanför klubbhuset, men idrottsprästen stod kapprak i svart hatt och svart rock. De skumma gammelmansögonen plirade bistert.
Med tvekan i sina långa kliv hastade den långe ordföranden fram till min svettige och plågade bekant. Han böjde sig deltagande.
– Vad skall detta vara bra för? stånkade min bekant och fortsatte sin stapplande procession runt, runt på gräset.
– Vi måste lyssna på prästen, förklarade ordföranden. Nu under uppehållet måste vi pröva allt för att vända den dåliga trenden.
– Men varför skall just jag bära det förbannade korset?
– Prästen såg dig som bäst lämpad för uppdraget.
– Struntprat, kved min bekant. Han vill bara hämnas, för att jag vägrade gå ner till bäcken och döpa mig.
– Äsch, klippte ordföranden av. Inte då.
– Allt det här har stigit honom åt huvudet. Han tror att han är Gud fader själv.
Idrottsprästen harklade sig demonstrativt, och hans knotiga grepp om det nyinhandlade spanskröret hårdnade.
Ordföranden nickade ursäktande och klev tillbaka in i skuggan. Min bekant kämpade vidare. Idrottsprästen teg. Solen sken.
Ingen visste hur länge träkorset skulle bäras runt. Förhoppningsvis skulle min bekant slippa bli uppspikad, men ingen visste säkert. Idrottsprästen hade fått fria händer av ordföranden som desperat sökte efter mirakler tills säsongen skulle återupptas. Senast hade idrottsprästen fört ner alla spelare och lagledare till ån inne i skogen. Där skulle alla sänkas ner under vattnet, men min bekant hade vägrat och bara fnyst åt alltihop. Det skulle han inte ha gjort.
– Så, brummade plötsligt idrottsprästen och svängde med spanskröret. Nu skall vi avsluta med att gå runt klubbhuset.
Försiktigt smög jag efter min bekant som mörbultad följde idrottsprästens knyckiga steg. Inte ens min bekant var värd detta, tänkte jag. Han hade bara sagt och gjort vad alla spelare velat men inte vågat.
Bakom klubbhuset stod några soptunnor i den brännande värmen. Det osade frånstötande under locken. Jag kikade fram bakom knuten, såg idrottsprästens svarta ryggtavla och fick ögonkontakt med min bekant.
– Ner i tunnan, kommenderade den gamle prästen. Det är sista steget för att blidka vår Herre.
– Jag vet inte, jag, pep min bekant med en blick på de heta soptunnorna.
– Ner! upprepade idrottsprästen och vinklade upp sitt spanskrör.
Jag gjorde några snabba tecken åt min bekant som förstod. Han sade:
– Jag tror inte att jag får plats där.
– Dumheter.
– Men tunnan är ju så liten.
– Inte då. Idrottsprästen öppnade locket. Se här. Gott om plats.
– Men jag är rätt stor, upplyste min bekant.
– Ha! utstötte idrottsprästen. Till om med jag skulle få plats.
– Det tror jag inte, sade min bekant och tog mått med ögonen.
– Jaså. Då skall du få se här, grymtade idrottsprästen och klev ner i tunnan.
Blixtsnabbt rusade jag fram och slog igen locket, medan min bekant vältrade det stora träkorset ovanpå.
– Äntligen, pustade min bekant. Nu går vi och dricker päronsoda.
Stolpen
Tillbaka