Så hasar vi så småningom, 070920
– Tack och hej! När kunden hade gått, vände sig min bekant mot mig med en grimas. Urgh, vad jag avskyr den där kvinnan.
– Fru Emmentaler?
Han nickade och antecknade samtidigt i ett litet block.
– Nu var det sjunde gången den här månaden som hon köpte bikarbonat. Hmm. Jag undrar vad det kan betyda.
– Mycket festande? framkastade jag.
Min bekant rev sig tankfullt i nacken, stoppade ner blocket i bröstfickan och stack pennan bakom örat.
– Du förstår, förklarade han, när man sitter i kassan, får man reda på mycket om kunderna. Jag försöker memorera allt och anteckna det som ser intressant ut.
– Varför det?
Han ryckte nonchalant på axlarna.
– Det kan alltid vara bra att veta. Att ha hållhakar på folk är aldrig fel: vilka män som köper damstrumpor och vilka som köper mjällschampo och så vidare.
Jag började förstå att min bekant skulle sakna sommarjobbet nu, när augusti stod i farstun. Följaktligen hade hans högt stående intelligens inte nöjt sig med att bara sköta det ordinarie arbetet utan därutöver kartlagt kundernas inköp i bästa Gestapo-stil. Utan tvekan var det något som på ett utmärkt sätt svarade mot min bekants oroväckande böjelser.
Ljudet av hasande fötter närmade sig kassan.
– Doktor Huus. Så trevligt, sade min bekant inställsamt.
Klubbens idrottsläkare stödde sig mot käppen och fiskade fram en tjock portmonnä ur sin solkiga läkarrock. Han saknade fortfarande en toffel på ena foten sedan senast, och gabardinbyxorna var lika skrynkliga som vanligt.
– Ni ser strålande ut idag, doktor Huus, fortsatte min bekant.
– Bah! Det ljuger du! röt idrottsläkaren. Slå in varorna istället.
– Det skall jag gärna göra, om ni bara ville ge mig dem, sade min bekant lugnt.
Idrottsläkaren stod stilla en stund, muttrade något ohörbart och stjälpte sedan ner allt på bandet. Fläckarna på rocken var fuktiga och luktade ännu. Jag kom på mig själv med att gissa på flaskans etikett.
– Aja baja, doktor Huus. Nu narras ni allt med mig. Det här kan ni inte betala med. Doktor Huus …
Idrottsläkaren hade redan rafsat åt sig sina varor och hasade ut genom dörrarna, utan ett ord. Käppen stötte hårt mot stengolvet. Toffeln hasade.
Min bekant suckade. Så sträckte han sig bakåt och gjorde ett märke med pennan på ett papper på väggen.
– Det kommer tätare nu, sade han. Tredje gången den här veckan.
Jag nickade mot klockan.
– Ja, sade min bekant och hängde av sig butiksrocken. Skönt att serien är igång igen. Vi får bara hoppas att skadorna blir få i höst, tillade han och sneglade ut på den långsamt bortflyende idrottsläkaren.
Stolpen
Tillbaka