Avklippt, 071013
– Är det här ett hårstrå?
– Nej, det är min hals! skrek jag. Ta bort saxen!
Mitt sökande efter en frisör med humana priser hade fört mig in på en av byns tvärgator. Den illa upplysta lokalen hade inte avskräckt mig, och att jag själv fick ta på mig kappan mot det nedfallande håret hade jag bara funnit barnsligt roande. Nu började emellertid saker och ting falla på plats. Jag förstod varför den åldrige frisören inte behövde så mycket ljus och varför han inte ville fästa kappan runt min hals.
Just som han fumlade med min örsnibb, och jag hade öppnat munnen för att på nytt protestera, öppnades dörren till salongen. En mycket vidlyftig dam med ett mycket sötsurt leende klev in.
– Åh, jag skulle bara ha det vanliga – en flaska hårvatten till gubben min.
– Ni vet var det finns, sade frisören oberört. Lägg pengarna i skrinet.
I spegeln såg jag fru Emmentaler ta hårvattnet men inte betala. Medan frisören på nytt klippte farligt nära mitt öra, funderade jag på hur länge affärerna kunde hålla.
– Ohoj, fru Emmentaler! Du glömde visst att betala, ropade jag hurtigt.
Fru Emmentaler stannade i dörren på väg ut. Frisören stannade upp. Saxen tystnade.
– Åh, det stämmer, kacklade fru Emmentaler generat och öppnade sin handväska. Så glömsk jag är. Hi, hi.
Frisören återupptog sitt klippande. Fru Emmentaler såg på mig i spegeln. Hennes sötsura leende var nu bara surt. Hennes ögon hade smalnat till springor. Jag log överlägset till svar.
– Är det inte den unge mannen som uppvaktar min dotter? sade hon dröjande och närmade sig.
– Styvdotter, rättade jag och knep ihop munnen.
Fru Emmentalers sura leende blev återigen en smula sött.
– Och inget jobb har han heller. Går bara och drar benen efter sig hela dagarna. Vad skall det bli av en så’n? Tror han att min Emma skulle satsa på en dagdrömmare? Hon vill ha nå’n med stil och karriär. Som är framgångsrik.
– Vad vet du om det? sade jag sårat. Förresten kan du inte bestämma över henne. Du skall inte få komma emellan oss.
Fru Emmentaler betraktade mig. Min bekant hade rätt – hon var ett förskräckligt fruntimmer. Hennes engagemang i damklubben var beryktat vid det här laget. Hon sade till slut:
– Det skulle inte förvåna mig, om du kommer att skriva om det här.
– Hur så?
– Du har säkert tänkt försörja sig på det i framtiden också. Hanka dig fram. Skriva lite här och lite där. Aldrig någon hög inkomst. Bara skriva skit om hederligt folk. Varför tror du att Emma skulle välja dig, när det finns så många unga män med ambitioner här i livet, va? Som läser till advokater, läkare, ekonomer, arkitekter. Skulle hon välja bort alla dem för en så’n som du? Ha, ha, ha!
– Fördömda gamla drake! Hoppas att damklubbens loppis regnar bort! vräkte jag ur mig – när hon hade gått.
Ögonblicket senare hade frisören klippt bort den lugg som jag velat ha kvar, så jag betalade jämna pengar och gick till hattaffären. Där köpte jag en mössa att ha på mig, tills håret repat sig. När jag nu ser mig i spegeln, ser jag ganska dum ut.
Stolpen
Tillbaka