Av strunt är du kommen, 110724
- Tyst! Du är död.
Från sin plats på golvet såg den olycklige tränaren upp på oss. Sorgset drog han i sina träningsbyxor. Jag suckade.
- Strunta i det, sa jag till min bekant. Kan vi inte spela vidare härifrån.
- Nej, sa min bekant bestämt. Han är död. Döda kan inte prata. Han vände sig mot den olycklige tränaren igen. Och dessutom måste du ligga blick stilla. Kom ihåg det!
-Jaja, sa jag. Nu fortsätter vi.
- Nej, sa min bekant. Vi måste ta det från början. Annars blir det inte rätt. Här är det jag som är chef, Troy.
- Varför ska alltid jag vara Troy?
- Därför att det var min idé från början. Då måste jag vara Barnaby. Så att allt blir rätt.
Jag nickade trött. Det var samma sak varje sommar. Vi gick ut ur klubbstugans kök.
- Nu tar vi om det här, förklarade min bekant myndigt. Jag och Troy öppnar dörren, och när vi kommer in, är du död. Förstår du? Min bekant spände hotfullt blicken i den olycklige tränaren på golvet. Helt död. Du ska inte röra en fena vad som än händer.
Den olycklige tränaren nickade oroligt till svar, och min bekant stängde muttrande dörren till köket.
- Så, sa han till mig. Kan du dina repliker?
- Visst.
- Okej. Vad heter jag?
- M…
- App! Min bekant höjde bryskt ett finger.
Jag suckade.
- Du heter Barnaby.
Min bekant log nöjt.
- Men var det inte onödigt att med all ketchup? invände jag. Nu finns det inget att ha till korven imorgon kväll.
- Bagateller i sammanhanget, fnös min bekant och såg på klockan. Okej. Då testar vi igen, sa han och öppnade dörren.
Vi steg in, och jag hade första repliken, men den glömde jag helt bort vid synen som mötte oss. På köksgolvet låg den olycklige tränaren, men inte som vi lämnat honom. Nu hade han en stor, nött, skinninbunden bibel instoppad under hakan och mynt på ögonlocken. Fötterna var omsorgsfullt hopbundna, och bredvid honom stod en svart träkista. Min bekant och jag stirrade handfallna på allt detta, när ytterdörren plötsligt öppnades. In klampade idrottsprästen med en skyffel över axeln. Han blängde på oss med sina skumma gammelmansögon.
- Flytta på er pojkar, bullrade han. Jag har ett jobb att sköta.
- Nej nej, stopp! hojtade vi. Han är inte död. Vi spelar bara lite teater.
Idrottsprästen knuffade surt undan oss.
- Försök inte hindra mig. Jag har inte fått begrava någon på 50 år. När jag nu äntligen får ett tillfälle, ska ni inte få hindra mig. Undan, säger jag!
Jag skakade våldsamt i den olycklige tränaren, medan idrottsprästen kämpade med kistlocket.
- Vakna! Vakna! Vi spelar inte längre. Du måste vakna!
Inte förrän min bekant drog ner träningsbyxorna på den olycklige tränaren, vaknade denne till med ett ryck och drog genast upp det prassliga tyget.
- Hjälp, jag kan inte se! mumlade han. Och jag har något i munnen. Han spottade ut några mynt.
- Jag kom inte ihåg riktigt, sa idrottsprästen surt. Hade för mig att det skulle vara några slantar i munnen också. Besviket tog idrottsprästen sin skyffel och gick.
Under tiden hade jag befriat den olycklige tränaren från mynt, rep och bibel.
- Usch, sa han olyckligt. Jag tror inte jag vill leka det här längre.
- Typiskt, svor min bekant. Jag som hade ett så bra manus.
- Kom, sa jag, så fyller vi igen den där gropen som jag ser att prästen hann gräva. Så ingen ramlar ner och slår ihjäl sig.
- Hm. Nu fick jag en idé till ett nytt manus…
- Ånej, protesterade jag.
- Men du kan få vara Barnaby den här gången, skyndade sig min bekant att säga.
- Okej då.
Stolpen
Tillbaka