Fotografer emellan, 110905
Med sin välmanikerade hand fiskade managern från den konkurrerande grannklubben upp en vit sidennäsduk och torkade sig lätt i pannan.
- Jag är verkligen glad att ni ställer upp för mig, sa han och stoppade näsduken innanför kavajen. Alltihop är förstås rysligt obehagligt.
- Naturligtvis hjälper vi gärna till, förklarade min bekant älskvärt, men det krävs förstås en liten motprestation. Han log syrligt.
- Ja ja, sa managern besvärat, vi har ju redan kommit överens. Vi ska inte locka över någon av era talanger resten av året.
Min bekant spann som en katt, när han hörde detta, men det skulle han inte ha gjort. Strax hörde vi lufsande steg utanför dörren till materialrummet. Lagledaren hade skarp hörsel – och avskydde katter. Förskräckta lyssnade vi till hans sniffande på andra sidan tröskeln. Om vi blev påkomna att ha hemligt möte med den konkurrerande klubbens manager, riskerade hela planen att spricka. Därför andades vi ut, när sniffandet upphörde, och vi hörde hur lagledaren lufsade iväg.
- Ni förstår, återupptog managern och rättade till slipsen, jag är i en otroligt svår situation. Någon försöker pressa mig på pengar. Jag har fått anonyma brev som säger att jag har blivit fotograferad på ett flertal Danne Stråhed-konserter.
- Utpressning? upprepade jag häpet.
Managern nickade bedrövat.
- Det skulle förstås bli skandal, om lokalpressen fick reda på det här. Sponsorerna skulle vända mig ryggen. Han hejdade sig ett ögonblick och såg allvarligt på oss. Det hela är självfallet en bluff, ett skurkaktigt påhitt utan någon som helst sanningshalt.
Min bekant böjde sig fram och höjde ena ögonbrynet.
- Har du någonsin varit på en Danne Stråhed-konsert? frågade han finurligt.
Managerns ögon växte. Han stirrade förvirrat på oss en stund.
- Öh… en Danne Stråhed-konsert är ju ett väldigt… eh, vitt begrepp, mumlade han till slut.
- För oss vore det bra att veta, sa min bekant. Det är viktigt för vårt uppdrag. Har du varit på någon Danne Stråhed-konsert?
Managern tvekade en lång stund, innan han svarade:
- Nej… Nej, det tror jag nog inte att jag har.
Tystnad följde. Min bekant såg med klentrogen uppsyn på managern som storögt stirrade tillbaka.
- Okej, sa jag slutligen, vi ska försöka lösa det här. Ska du träffa utpressaren?
Managern nickade. Min bekant sken upp och förkunnade:
- Lämna det åt mig. Jag tror jag har en lösning. Sedan vände han sig till managern: Var skulle ni träffas?
Dagen efter hade vi på nytt trängt ihop oss i det trånga materialrummet. Managerns exklusiva rock blev skrynklig, och hans varsamt ondulerade hår kom i oordning, men för en gångs skull bekom det honom inte. Uppsluppen dansade han sittande med bollpumpen.
- Otroligt! jublade han lågt. Du har fått tag i bilderna?
Min bekant höll upp några foton och räckte över dem till managern.
- Det var väldigt likt dig, anmärkte han stilla. Är det säkert att det inte är du?
Managern rafsade girigt åt sig fotografierna och lät dem försvinna i rockfickan. Han harklade sig myndigt.
- Naturligtvis inte, sa han snabbt utan att möta min bekants blick.
- Men berätta, sa jag till min bekant. Hur kom du över bilderna? Fick du betala något?
Min bekant viftade avvärjande med handen.
- Äsch, sa han. Jag råkade ha några gamla bilder på kungen som jag bytte bort. Inget märkvärdigt. De var mer åtråvärda, helt enkelt.
- Jaså? sa jag förvånat. Bilder på kungen? Vad då för bilder? Vanliga turistbilder?
- Något åt det hållet, sa min bekant.
Stolpen
Tillbaka