Vårvindar friska, 120518
Med en hjälpande knuff från en ljummen vårvind hoppade jag av cykeln vid idrottsplatsen. Jag började traska upp för grusgången till klubbhuset, men plötsligt spärrades vägen av en öppen släpvagn. Den stod i gräset alldeles intill klubbhusets öppna dörr, och nyfiket kikade jag ner bland de illa knutna säckarna.
- Där är du, sa min bekant som kommit ut på trappan. Jag ska bara hämta väskan.
- Vad är det här för släp? ropade jag efter honom.
- Skräp som ska till majbrasan ikväll, svarade min bekant inifrån klubbhuset. Ordföranden har plockat med det där hela förmiddagen.
Jag rotade runt bland de välfyllda säckarna. Innehållet var hårt och kantigt. När jag fick upp en av säckarna, bländades jag av den starka vårsolen som skickade vassa katter i mina ögon.
- Men det är ju en massa pokaler och plaketter, mumlade jag förvånat.
- Va? Vad sa du? hojtade min bekant från klubbhuset.
Ur en av säckarna plockade jag upp en stor silverblank pokal. Från gravyren läste jag: ”Till seriesegrarna”. På en annan pokal stod det: ”Segrare i Rikscupen”. Ytterligare ett pris var en vandringspokal, där föreningens damlag hade fått sitt namn ingraverat flera gånger.
- Ska det här verkligen till majbrasan? frågade jag förbryllat min bekant som kommit ut med träningsväskan över axeln. Det verkar vara damlagets alla priser.
Min bekant rynkade på näsan och stack ner huvudet i släpet.
- De har vunnit för mycket, konstaterade han sakligt.
- Vet fru Emmentaler om det här?
I samma ögonblick svängde en stor, nyvaxad bil med ett täckt släp in genom grindarna och parkerade utanför klubbhuset. Ut ur bilen vecklades den långe ordförandens ben och förde stolta fram sin ägare till min bekant och mig.
- Tjänare, pojkar, sa den långe ordföranden och tog ett djupt andetag. Underbar valborg, inte sant!
Min bekant kikade över ordförandens axel.
- Vad har du i släpet? undrade han.
Ordföranden sken ikapp med eftermiddagssolen.
- Ett riktigt kap, förkunnade han och slog ut med sina händer. Beställt från Polen. Ett helt nytt kök. Paneler och skivor i ädelträ. Han böjde sig förtroligt fram. Egentligen är träet från någon hotad regnskog någonstans, men leverantören fixade allt. Tänk er, va – så exklusivt och så billigt! Jag förstår inte alla de där gnällspikarna som klagar på öppna marknader och nedhuggna träd. Jag får ett nytt, lyxigt kök – det är viktigast för mig.
Medan den långe ordföranden belåtet klappade sig på magen, frågade jag om släpet med damlagets pokaler.
- Äsch, sa han. Det där har jag velat bli av med sedan länge. Det tar upp så mycket plats i lokalen.
- Men vad ska du säga till fru Emmentaler?
Ordföranden log brett.
- Jag säger bara att någon gjorde ett misstag, spann han listigt och vinkade till den orolige tränaren som stod en bit bort och pumpade bollar.
Den orolige tränaren vinkade skyggt tillbaka.
- Men vi har ju inga priser ändå, invände jag. Damlagets priser tar ju ingen plats för oss och…
Ordföranden stampade argt i marken.
- Det struntar jag i! röt han. Skräpet ska bort. Jag orkar inte se det mer. Det ska brännas. Kvinnor ska inte spela fotboll!
Vi tittade efter den långe ordföranden som stormade in i klubbhuset. Min bekant ryckte på axlarna.
- Kom så går vi, sa han.
Just då rullade en bil in på parkeringen. Föraren vevade ner rutan.
- Vi skulle hämta skräp till majbrasan, förklarade föraren. Är det i släpet, där?
- Precis, sa jag och nickade åt det täckta släpet bakom ordförandens bil.
Då de hade kört iväg med släpet, hörde vi ordföranden inifrån klubbhuset:
- Jag kommer i alla fall stå vid brasan ikväll och se det där skräpet försvinna!
- Vi med, svarade jag.
Stolpen
Tillbaka