Yrator, 120622
- Kan inte ni hjälpa mig?
Min bekant och jag tittade upp från vårt kortspel i soffan. Damlagets ambitiösa anfallare viftade med ett papper.
- Men vi kan inte skriva, sa min bekant urskuldande.
- Eller i alla fall inte så bra, skyndade jag mig att lägga till.
Den ambitiösa anfallaren suckade uppgivet.
- Ansökan måste in idag, förklarade hon. Och jag måste också hinna volontärjobba på Röda korset, vara barnvakt, plugga inför biologiprovet och nationella proven, extrajobba, fika med klasskompisarna och umgås med pojkvännen. Sedan måste jag hinna träna också.
- Men ni har ju precis haft träning, anmärkte min bekant.
- Ja, men jag måste ju ut och springa och till gymmet också, sa den ambitiösa anfallaren och tittade oroligt på sin klocka.
Min bekant och jag nickade förstående och återvände sedan tankfullt till våra kort. När jag spelade ut min trumf, reste sig min bekant hastigt.
- Klart vi ska hjälpa dig, förkunnade han och rafsade ihop korten. Vi kommer ingenstans ändå.
- Men…, försökte jag och såg min trumf försvinna bland de andra korten.
- Vad är det för ansökan? undrade min bekant med nyvaknat intresse och slog sig ner vid bordet.
- Det är en ansökan om ett stipendium från Yrator. Jag vill åka till Gaza och träna ett flicklag där, men styrelsen i Yrator sa nej. Det luktade kommunism, sa de.
Plötsligt rycktes dörren till klubbhusets kök upp, och klubbprästen störtade in.
- Kommunister! Invasion! Belsebud! Var är de? frustade han och svingade hotfullt sitt spanskrör över huvudet.
- Nej, nej, avbröt min bekant. Vi pratade om en komminister.
- Dem tycker jag inte heller om. Klubbprästen slet upp köksskåpen och började söka igenom alla utrymmen.
- Jag tror de smet ut, framkastade min bekant otåligt. Klubbprästen var snart försvunnen genom ytterdörren.
Den ambitiösa anfallaren slog ut med handen mot sitt papper.
- Men jag vill ju ha stipendiet, sa hon.
Min bekant gned listigt sin haka.
- Du måste anpassa dig och ge Yrator, vad de vill ha. Skriv att du vill träna fotboll i en välmående vänort, gärna på amerikanska östkusten. På söndagarna vill du inget hellre än att gå i kyrkan, och du vill inte ha kul, dricker inte alkohol och är redan förlovad med din pojkvän.
- Men det stämmer ju in…
Min bekant pekade strängt på papperet, och den ambitiösa anfallaren fortsatte skriva.
- Det bästa du vet är att umgås med gamla människor och ta hand om småbarn – när du inte städar eller är i köket, förstå. Viktigt.
- Hur vet du allt det här? frågade jag.
- Jag brukar värma punschen på deras middagar, svarade min bekant sakligt. Och när du fått pengarna, drar du till Gaza ändå. Efter den här ansökan kommer de inte kolla upp vart du tar vägen.
- Tack så mycket, sa den ambitiösa anfallaren och tittade på klockan. Nu fick jag tid över, konstaterade hon nöjt. Då hinner jag gå på ett zumbapass också.
Strax efter att hon hade gått, återvände klubbprästen. Med missmodig uppsyn, andfådd, det tunna gammelmanshåret på ända och spanskröret släpande i backen stapplade han in genom dörren.
- Fick du tag i några? sporde min bekant oskyldigt.
- Nä, flämtade klubbprästen och försökte förgäves borsta bort några jordfläckar från prästkappan. De kom undan.
Min bekant började blanda kortleken.
- Som vanligt, då.
Stolpen
Tillbaka