Carne diem, 120801
Bakom klubbhuset hajade jag till.
- Vad har hänt med äppelträden? frågade jag och stirrade på den tomma ytan.
- Jaså, du menar ogräset. Det högg jag ner, svarade min bekant från andra sidan husknuten.
- Varför det?
- Det stod i vägen.
Jag skyndade runt till framsidan.
- I vägen för vad?
Min bekant stod vid klubbhusets ytterdörr och måttade med en stor yxa.
- Jag ska ha mitt förråd där. Frysrum tar plats, förstår du, sa han nöjt.
- Vad ska du med frysrum till? undrade jag och såg lättad min bekant ställa ifrån sig yxan.
- Mitt nya, hälsosammare liv börjar nu, förklarade han och gick in i klubbhuset. Jag behöver gå ner några kilon, och det enklaste sättet är ju att se över sin kost. Hädanefter ska jag verkligen tänka på vad jag äter.
När jag följde efter min bekant, snubblade jag nästan över ett par stora plasttunnor innanför köket.
- Ja, där är bearnaisen, sa min bekant och nickade åt tunnorna. Det kommer ju gå åt mycket sådana där framöver. Och som du förstår räcker inte frysen till. Därför måste jag bygga ett fryshus.
Förbryllat såg jag in i den proppfulla frysen som min bekant stolt öppnade.
- Mycket kött kräver mycket bearnaise, sa min bekant sakligt.
Samtidigt klev den lille, olycklige tränare in med en kasse i handen. Han såg sig skyggt över axeln.
- Varför står det en yxa vid dörren?
- Jag kommer behöva bredda dörröppningen framöver, svarade min bekant frånvarande och betraktade saligt en brasiliansk filé. Första extraleveransen kommer redan i eftermiddag, och lastpallarna är för breda.
- Vad har du i kassen? frågade jag den olycklige tränaren.
Han sken upp så obetydligt som bara en olycklig tränare kan göra och drog ivrigt i sina träningsbyxor.
- Jo, jag hörde att du skulle börja äta hälsosammare, sa han till min bekant. Så jag handlade lite åt dig, för att hjälpa dig komma igång. Den olycklige tränaren började kunnigt plocka i sin kasse. Här finns bönor, linser, grönsaker, nötter…
- Aaaah! tjöt min bekant och kastade sig bakåt med skräckslagen blick. Ska du ta död på mig, va?! Det där går inte att äta.
- Jomen, här får du all näring du behöver, försäkrade den olycklige tränaren olyckligt. Och det är nyttigare och bättre för miljön och…
- Nej! skrek min bekant och klamrade sig fast vid sin frys. Ni rör inte mitt kött! Mitt kött! Mitt kött!
- Ja, ja, jag går igen, sa den olycklige tränaren och prasslade iväg med sin kasse.
- Du, han har gått nu, sa jag och knackade min bekant på axeln.
- Är det säkert? Tog han med sig sin skräpmat?
- Jadå.
Min bekant öppnade ögonen och släppte tveksamt sitt krampaktiga grepp om frysen. Irriterat slog han ut med händerna:
- Jag förstår inte att andra människor måste motarbeta mig, när jag ska börja äta hälsosammare. Hur kan folk ha något emot det?
Snart hade min bekant hämtat sig och fått sitt belåtna leende tillbaka. På nytt öppnade han frysen och beskådade sina skatter. Hänfört stängde han och låste ordentligt med ett stort hänglås. Glatt stoppade han ner nyckeln.
- Nä, nu ska jag bredda den där dörröppningen. Tänk, va! Ät hur mycket kött och animaliskt fett du vill. Det är ju nästan för bra för att vara sant.
- Nästan, sa jag och lirkade försiktigt ur elsladden till frysen.
Stolpen
Tillbaka