I kräftans vänkrets, 120917
- Aj! Den nöp mig i örat.
- Du ska fånga den, inte konversera med den, snäste min bekant.
- Jag tyckte den försökte säga mig något, mumlade jag sårat och gned min örsnibb.
- Stoppa den! Den smiter. Där! Min bekant viftade med armarna från sin plats vid årtullarna, medan vår enda kräfta plumsade ner i vattnet.
- Oj då, sa jag och såg ner i det mörka vattnet.
- Idiot! fräste min bekant och skakade argt årorna.
Från fören hördes ett surt hostande. Den långe ordföranden vred på sig och gav oss en ilsken blick som fick oss att sjunka ner i båten. Sedan sköt han beslutsamt sydvästen djupare ner i pannan och bet hårt i sin pipa. Det hade börjat blåsa och regna, men ordföranden verkade oberörd och höll hela tiden ögonen på den upprörda vattenytan.
- Vackert, det var vår enda kräfta, grälade min bekant och försökte hålla emot i den höga sjön.
- Strunt i den, mullrade ordföranden. Det är den stora vita vi är ute efter.
Med rynkad näsa såg jag på min bekant.
- ”Den stora vita”? viskade jag.
Min bekant viskade tillbaka:
- Det har pågått länge. Ordföranden har fiskat upp många kräftor genom åren, men den stora vita har alltid lyckats komma undan. Varje år ger han sig ut för att försöka fånga den stora vita. En del säger att den stora vita inte finns, att det bara är inbillning. Men ordföranden säger att han har varit nära flera gånger, att han till och med har stirrat den i vitögat en gång, men att den slet sig och försvann i djupet.
Jag kastade en snabb blick på ordförandens rygg i fören och böjde mig ännu närmre min bekant.
- Vad tror du? frågade jag lågt.
Min bekant parerade en våg och sa sedan:
- Nog tror jag att han har fått den där stora vita kräftan på hjärnan. Till slut kan det gå över styr.
Plötsligt flög ordföranden upp och ställde sig bredbent i fören. Trotsande sjögången och regnet pekade han mot vattenytan och skrek:
- Den är fast! Dra upp buren genast!
Jag och min bekant började dra upp kräftburen. Vi kände hur något stort och tungt kämpade emot i andra änden.
- Fort! Skynda er innan den smiter! kommenderade ordföranden med vattenstänkta glasögon.
- Det är tungt, klagade vi.
- Åh, du ska inte slippa undan den här gången, morrade ordföranden och hytte med näven mot vattenytan och det som fanns där under. Var är min harpun? Ge mig min harpun!
Vi såg hur ordföranden besatt rotade runt i båten, tills han med ett vilt grin i ansiktet klev fram emellan oss med harpunen höjd i luften. Just då kände vi hur motståndet i buren upphörde, och vi kunde hala upp den till båten. Den väldiga kräftburen visade sig vara våldsamt deformerad och uppknipsad. Ordföranden gav upp ett vansinnigt vrål, när han såg den tomma buren. Bland vågorna tyckte jag mig se en stor vit kräftstjärt retsamt slå en gång och sedan försvinna.
- Du din…! röt ordföranden och var på väg över relingen med sin harpun, men min bekant och jag lyckades hålla fast honom. Släpp mig! ropade han. Jag ska minsann fånga den där rackaren!
Vi kunde till slut surra den långe ordföranden i båten, och min bekant började ro mot land.
- Men vi har ju inga kräftor alls, sa min bekant besviket i en paus mellan ordförandens ylanden.
Jag petade på den förvridna och söndertrasade buren med foten.
- Vi kanske ska nöja oss med ost och kex?
Stolpen
Tillbaka