Bänktagen, 050226
– Spring bort och hämta min vattenflaska vid avbytarbänken,
bad min bekant.
Jag sprang. Framför allt för att jag tydligt såg hur utmattad
min bekant var. De senaste 25 minuterna hade han nämligen berättat
hur nära det var att han hade fått göra kvitteringsmålet,
om domaren inte hade blåst av för offside.
– Hur kunde han avgöra det? klagade min bekant. Han var ju
långt från situationen! Alla vi stående omkring nickade
tyst. Femton meter var verkligen en tarvligt liten marginal.
När mina trumhinnor började bli mottagliga för andra ljud,
var jag redan framme vid hemmalagets bänk. Det var inte utan att
en högtidlig känsla smög sig på inför det blanknötta
träet. En lustig tanke kom flygande: undrar om det är någon
skillnad i, så att säga, sitt-känslan jämfört
åskådarnas bänkar? Till det yttre talade inget för
det – däremot till det inre, vilket skulle visa sig. Alltså:
bänken fanns där, ingen inom synhåll, och nyfikenheten
tog överhanden. Jag slog mig ner.
– Hör du du, se dig för! Du har väl inte hela bänken
för dig?
– Åh, förlåt mig, sade jag och makade mig åt
sidan. Ögonblicket efteråt blev jag fundersam. Jag hade ju
faktiskt hela bänken för mig. Vem hade talat? Högt för
mig själv sade jag att det måste ha varit mina överansträngda
öron som spelade mig ett spratt.
– Ja, det kan du väl tro, om du vill, sade en röst. Innan
jag hann ta ställning till denna skeptiska anmärkning, fortfor
rösten: Egentligen skulle jag väl inte ha sagt någonting
alls, men nu är det ändå för sent. Sluta och vrid
på huvudet, det ser bara dumt ut.
Jag gav upp mina försök att finna en bandspelare – om
ni har sett en avbytarbänk, förstår ni att det inte rörde
sig om några utdragna undersökningar. Istället stammade
jag fram frågan om vem som talade till mig.
– Här är jag – i bänken.
Oroligt
stirrade jag ner i det djupt fårade virket, och, tro det eller ej,
nog framträdde de svaga, svaga konturerna av ett ansikte. Ett överraskningens
läte slapp ur mig vid anblicken.
– Hur i allsin dar… mumlade jag.
– Ja, sade rösten, det är inte så konstigt. En gång
spelade jag fotboll just på den här planen och i den här
klubben, men tränaren tyckte inte att jag var tillräckligt bra.
Alltid upphävde jag offsiden, eller så missade jag en passning
eller blev tunnlad. Om det blev några självmål i matchen,
var det jag som gjorde dem – åt båda hållen. Tja,
så tränaren satte mig på bänken och kedjade till
och med fast mig, så att jag inte av misstag skulle råka komma
ut på planen. Så gick tiden. Jag märkte det knappt själv,
men undan för undan sjönk jag allt djupare in i träet.
Det liksom sög upp mig mer och mer för varje säsong, och
till slut, ja… (Jag svor på att jag hörde en suck från
bänken.) Nu sitter jag här. Rösten tystnade.
Tagen av det jag hört frågade jag försiktigt:
– Men var det ingen som märkte att du försvann?
Bänken verkade tänka efter.
– De tyckte väl att det var bäst vad som skedde. När
allt kommer omkring, var jag ju knappast någon tillgång för
laget. Och tränaren – ja, han blev glad, för nu fick han
plats att fimpa sina cigaretter. (Jag tyckte mig se en grimas i träets
linjer.) Märkena är fortfarande kvar.
Utan att vara säker på hur jag skulle hantera situationen,
frågade jag hur länge ”bänknötaren” hade
befunnit sig i detta – här letade jag efter orden – tillstånd.
Rösten teg en stund. Sedan svarade den:
– År och sådant har jag ingen koll på, men jag
tror att det var P-10. Jag svalde. Rösten återtog: Det var
länge sedan som jag fick tillfälle att tala med någon.
Du vet, när det är match, är det ingen som hör mig.
Sedan har det sagts mig, att det finns en tyst överenskommelse mellan
klubbarna att sådana som vi inte skall få komma fram. För
dem är det bättre att vi stannar där vi är, så
fläckar vi inte ner sporten.
– Du sade ”vi”…?
– Tror du att jag är den ende? Det knakade som av ett bistert
skratt. Varenda avbytarbänk har sin egen. På vissa ställen
lär det vara riktigt trångt, men själv har jag ju gott
om utrymme.
– Men, sade jag, slipper du aldrig ut ur bänken? Aldrig någonsin?
Nu följde en lång tystnad. Ett tag trodde jag att rösten
hade lagt sig att sova, men till slut sade den:
– Om du lovar att inte berätta för någon, skall
du få höra. Rösten sänktes till en viskning, och
jag kom närmare med örat. Det sägs att den dagen sporten
åter börjar utövas för spelets och glädjens
skulle, då skall de bänkade bli fria och stiga upp ur sina
plankor. Jag vet vad du tänker, men hoppet är ju det sista som
överger en, och den här bänken håller säkert
länge till. Bara de inte byter ut den i förtid.
Långt borta hörde jag min bekant ropa.
– Det är lika bra att du går nu, innan du också
fastnar. Tack för pratstunden, det var riktigt trevligt.
Jag tog avsked av bänken och skyndade bort med vattenflaskan. Tankarna
snurrade runt i mitt huvud. På vägen passerade jag en tunna
med vatten från regnskuren innan värmeböljan.
– Jag tror inte att du skall stretcha med foten på bänken
nästan gång, sade jag till min bekant, när jag kom tillbaka.
Jag har hört att man kan bli sjuk av det.
– Äh, dumheter. Ge mig flaskan, jag är törstig.
– Här är den, sade jag och räckte honom vattenflaskan.
Stolpen
Tillbaka