I tvättstugan, 050405
Min bekant befann sig i ett surmulet tillstånd.
- Varför är det alltid jag som skall tvätta? suckade han,
där han satt bland högarna av smutsiga träningsoveraller,
västar och strumpor i klubbens tvättrum.
Lite försynt kastade jag ett öga på tvättschemat
som inte riktigt tycktes instämma i min bekants klagan. Snarare syntes
det, som om min bekant inte haft denna uppgift alls de senaste tolv månaderna.
- Vad då? fräste han. Man rår väl inte för
att man har otur och blir sjuk just den dagen?
Oturligt var också att det av någon anledning hade samlats
extra mycket tvätt just denna dag, när det var min bekants tur.
Det verkade, som om tvättmaskinen inte hade fungerat den senaste
månaden. Av något skäl hade den hur som helst stått
stilla.
Att se en hederlig medmänniska drabbas av så mycket obarmhärtig
och orättfärdig otur på en och samma gång gjorde
att jag försiktigt erbjöd min bekant ett litet handtag. Vad
gör man ändå inte för en bekant?
Hur rörd blev jag inte av att se honom skina upp och glädjas
så av mitt erbjudande?
Han blev så glad att han tog en liten paus från tvättandet.
– Här är ju hur mycket som helst, sade jag och försökte
överrösta tvättmaskinen. Det tar hela natten.
– Ja, inte blir det mindre för att du pustar och stönar
hela tiden, genmälde min bekant. Hugg i istället, så blir
vi klara fortare! Han forslade in en ny tvätthög.
Snart började smutstvätten förändras på något
märkligt sätt. De innehöll allt mindre träningskläder
och allt mer underkläder. Jag inbillade mig dessutom att jag tyckte
mig känna igen allt fler plagg – vem hade jag sett dem på
tidigare? Förundrad vände jag mig till min bekant.
– Bry dig inte om det. Om du koncentrerar dig på arbetet,
blir vi klara mycket tidigare. Sedan återgick han exemplariskt till
sitt arbete. Han hade nästan lyckats få läskburken att
stå stadigt på magen, så att han inte behövde sträcka
sig i soffan och därmed lägga ifrån sig serietidningen.
Efter ett tag hördes ytterdörren till klubblokalen slå
igen, och när lagledaren kom in, stod min bekant vid de hopvikta,
rentvättade högarna.
– Se till att ha allt rent till i morgon, morrade lagledaren.
– Du ser väl hur jag har slitit och legat i! sade min bekant
med en gest mot de prydliga högarna. Men jag gnäller inte, fortsatte
han. Fast svetten porlar och armarna värker (Ännu hade han inte
riktigt lyckats hitta den perfekta, ansträngningsfria ställningen
att hålla serietidningen upprätt.), försöker jag
inte för en sekund att skjuta undan mitt ansvar för klubben
på någon annan.
Lagledaren morrade något och försvann sedan med en smäll
i dörren. Min bekant öppnade dörren till tvättrummet
(Den var stängd, eftersom klubbens bestämmelser var sådana,
sade han. Ingenting som han kunde göra något åt, tyvärr.)
och stack in huvudet. Jag torkade just den porlande svetten ur pannan.
– Om vi skall bli klara i kväll, får du sluta att maska.
Spotta i händerna istället för att stånka!
Plötsligt ringde det i telefonen.
– Det är ett viktigt samtal till mig, sade min bekant och gick
ut. Strax hörde jag honom: Just det. Och jag vill ha extra ost och
béarnaisesås…
Min bekant hade ställt sin läskburk på bänken i tvättrummet.
Nu hojtade han från andra rummet:
– Det är bara att jobba på – och spara inte på
tvättmedlet!
- Nej då, försäkrade jag och lade i en duktig skopa.
Stolpen
Tillbaka