En solskenssommardag, 050429
Likt en blänkande vik med grönskande vågor som försiktigt krusades av solvarma vindfläktar låg planen framför mina ögon. Ur ångorna av nyklippt gräs steg de allra mest lockande toner, som om Lorelei själv hade suttit uppflugen på målramen och strukit sitt gyllene hårsvall. I tankarna svävade benen ut mot mittcirkeln och fick också de krummaste benen att utföra tunnlar, översteg, tempoökningar och tre-fotare. Allt detta påpekade jag för min bekant.
– Håll tyst och vrid mer åt vänster istället!
Jag vet faktiskt inte, om det var av andnöd eller en släng av medvetslöshet som gjorde att hans skrik tystnade efter en stund. Visserligen lät det ganska otäckt från området runt hans knä, men vad vet jag – jag kan absolut ingenting om kiropraktik. Det senare fick jag även berättat för mig av min bekant, fast på ett mer bestämt och högljutt sätt, när hans ansikte hade fått en normalare färg.
Som den trognaste vännen hade jag fått den stora äran att åtgärda den elaka kramp som min olycklige bekant hade drabbats av. Sannerligen, är det inte dåligt att avståndet mellan lagbänken och kiosken skall vara så stort?
Medan jag stod där, vändes mina blickar till den blommande sommardagen runt omkring (alternativet var en analys av vad min bekant hade trampat i de senaste veckorna). Svalorna visslade förbi och ovanför huvudet brusade trädens löv behagfullt i den lätta brisen. Jag blev nästan lite romantisk. Det enda som fattades, tänkte jag, var en flicka som likt visans Katarina trädde fram ur fantasitöcknet.
Vad hon hette vet jag inte, men nog fulländade hon den omgivande sommarens skönhet. Som ur en dikt skred den vackraste flickan som någonsin omnämnts i ett sämre prosastycke fram mot oss. Håret gick mot rött, och ansiktet var fullt av fräknar. Fotbollsstrumporna hade kasat ner, och på vaderna glittrade några grässtrån.
Först föll jag – sedan min bekants ben, varvid han till mig levererade en provkarta på det allra senaste inom svordomsforskningen. Min uppmärksamhet var dock riktat mot ett annat håll.
– Hej, sade hon, när hon kommit fram till oss.
Jag öppnade munnen, men stämbanden eller modet tycks ha svikit mig, för jag hörde själv inget ljud. Min bekant teg.
– Skulle någon av er vilja hoppa in som linjedomare? frågade hon. Vi spelar på planen där borta, men en av domarna sträckte sig. Hon såg på oss och log. Snälla…
Det sista sade hon i en så utdragen, bedjande ton att jag trodde, att mina knän fullständigt skulle vika sig. Min bekant fnös.
– Javisst, sade jag i en utandning och sken ikapp med middagssolen.
– Idiot! väste min bekant mellan tänderna.
– Åh, tack så mycket! Vad gulligt av dig.
Ett tag hoppades jag att hon skulle omfamna mig, men istället hastade hon genast iväg till den pågående matchen. Jag skyndade efter, och medan jag kämpade med den första känningen av håll, tänkte jag, att den där omfamningen skulle jag säkert få efter matchen.
– Åsna! hörde jag min bekant spotta fram efter mig.
Det var ändå ett bra mycket vackrare ord, än de jag fick uppleva från sidlinjen. Tänk, vad arga de blev bara för att jag inte såg efter vem det var som sparkade ut bollen. Huvudsaken är väl att den kommer in på planen igen? Och när några plötsligt sträcker upp handen och vinkar mot dig, och du har en flagga i handen, vad gör du: vinkar tillbaka naturligtvis. Man är ju väluppfostrad.
Alla bara klagade och skrek åt mig, och de slutade inte förrän huvuddomaren tog fram det röda kortet och visade ut – linjedomaren. Jag visste inte att man kunde göra så, men huvuddomaren sade något om ”specialregler i nödfall” och att det var bättre att inte ha någon linjedomare alls på min kant, att det skulle vara bättre för spelet. Det där förstod jag inte riktigt. Och inte fick jag behålla min fina flagga som de först hade gett mig.
Solen hade gått i moln, då jag sakta återvände till min bekant. Allt kändes så tomt och meningslöst, och jag märkte knappat att min bekant överöste mig med glåpord och stoppade gräs innanför min tröja.
Just som jag satt och funderade på vilken gren som var tjockast, kom, helt utan förvarning, fotbollsflickan springande mot oss. Jag var beredd på att få en utskällning som de andra hade gett mig, men istället kastade hon sig om halsen på mig.
– Vi vann! hurrade hon. Du släppte så många off-sider på våra spelare, att det andra laget aldrig hann hämta in underläget. Alla tjejerna i laget tackar dig! Sedan pussade hon mig på kinden och var strax försvunnen. Inte för att jag hade förstått vad hon talade om, men vad spelade det för roll? Hon hade faktiskt gett mig en puss!
Plötsligt kom solen fram bakom molnen, och jag kände mig så stark att jag ett tag funderade på att tysta min ännu okvädande bekants mun genom ytterligare kiropraktiska experiment. Men dagen var verkligen alldeles för vacker för det…
Stolpen
Tillbaka