En natt i juli, 050714
– Är vi inte framme snart? undrade tränaren och såg klentroget ut genom fönstret.
Lagledaren morrade något ohörbart. Min bekant gurglade missbelåtet över den fräcka otåligheten i frågan och fortsatte att prassla med sin karta i framsätet. Själv teg jag.
Alla satt vi i lagledarens bil. Den var inte rymlig, men det var däremot tränaren, min färdkamrat i baksätet. I varje högerkurva var det något som med centrifugalisk beslutsamhet sökte mig, ända tills jag själv började söka efter den anda som samtidigt ursäktande drog sig undan. Läget blev inte ljusare, av att min bekant maximalt utnyttjat sitt sätes alla bekvämlighetsfunktioner, speciellt spaken som flyttar sätet bakåt – långt bakåt.
– Jag tror, att vi har kört fel, fortsatte tränaren med sin olyckliga sopran.
– Tyst med dig, våp! fräste min bekant på sitt bekanta ytterst vänliga och väluppfostrade sätt.
– Men nu har jag sett det där huset tre gånger på mindre än en halvtimme, protesterade tränaren och klippte olyckligt med ögonen.
– Äh, dumheter… Det… det inbillar du dig bara. Jag… vet väl hur man läser en karta, öh… Uppenbarligen mycket vant och säkert vred min bekant sin stora karta hastigt några gånger i olika vinklar. När kartan nuddade lagledaren i förarsätet, morrade denne varnande men vände sedan åter blicken framåt.
Jag såg ut genom fönstret. Över grantopparna övergick sommarskymningen till sen kväll, och himlen blektes i en allt gråare ton. Vi var på hemväg från en match alltför usel för att minnas mot ett lag alltför okänt för att nämnas. Det enda intressanta var att min bekant hade missat en glidtackling och istället måste plockas ut ur kiosken med kofot och gängkloppa. Ännu hade inte doften av korvspad gått ur. Som åskådare hade jag medryckt kunnat följa dramat och ropat uppmuntrande ord till honom under hela räddningsaktionen.
– Klockan är över elva, och vi snurrar fortfarande runt, klagade tränare.
– Tror du inte, att jag kan läsa en karta, va?
– Jag vill bara komma hem.
– Du din…
Plötsligt tvärstannade bilen. Lagledaren morrade argt åt oss passagerare, innan han steg ut på vägbanan. Avvaktande iakttog vi honom. Han vände sitt stora lurviga huvud mot vinden, sniffade några gånger och viftade koncentrerat på svansen. (Det är möjligt, att jag drömde det sista, för timmen var ganska sen.) Med ett skall stack lagledaren in sitt huvud i kupén:
– Det ligger ett hus en bit bort. Jag skall fråga om vägen. Sedan lufsade han iväg längs vägrenen. Tysta följde vi honom med blicken, tills han var utom synhåll.
Nu satt den olycklige tränaren, min bekant och jag ensamma i bilen, medan mörkret kröp tätare inpå för varje minut. Min bekant (var det inte ett lagerblad som han hade bakom örat?) berättade spökhistorier och skrattade rått varje gång han lyckades skrämma upp den stackars tränaren. Denne sjönk allt djupare ner i baksätet och flaxade hela tiden omkring med sina skärrade ögon. Träningsoverallsbyxorna hade han snart dragit ända upp till näsroten, och jag väntade spänt, på hur det skulle se ut, när hela tränaren fanns inne i byxorna. Något sådant kunde jag inte minnas, att jag hade sett tidigare.
När min bekant hade berättat historien om den blodsugande steg-tre-utbildaren som på dagarna hängde upp-och-ner på vinden till fotbollförbundets kontor och sedan elakt flinat åt den vettskrämde tränare, tyckte jag att det räckte.
– Vart tog han vägen? sade jag för att leda in samtalet på normalare banor och lugna tränaren lite.
Min bekant fick på nytt något illistigt i ögonvrån.
– Det är säkert den huvudlöse materialförvaltaren som…
– Vi måste ha lite luft, avbröt jag och tryckte fram sätet, så att min bekant tystnade.
– Nej! utbrast tränaren förskräckt, då jag öppnade dörren. Öppna inte! Han lät sig dock lugnas, och snart stod vi alla tre i sommarnatten utanför bilen och sträckte på benen.
Det var ljusare, än vad man först hade anat. Någonstans sjöng en fågel slött. Ögonen vande sig vid dunklet, och plötsligt hörde vi alldeles i närheten ljudet av sparkar mot en boll. Förvånat såg min bekant och jag på varandra.
– Fotboll så här dags, skrattade min bekant. Det måste vi kolla!
– Usch, kved tränaren och började igen dra byxorna åt sig. Gå inte dit. Det är säkert spöken.
– Ha, ha, jollrade min bekant förtjust och var redan på väg in i skogen på en smal stig.
Efter en stund satt vi alla tre på huk i mörkret. En bit framför oss låg en fotbollsplan, och där spelade två lag mot varandra. Till vår samfällda glädje såg vi, att det var planen till vår klubbs värsta rival. Med andra ord kunde vi inte vara så långt hemifrån, när allt kom omkring. Det andra som vi såg gjorde oss konstigare till mods. Utan att röra marken tycktes spelarna inför våra ögon ta sig fram, och alla var märkligt bleka för att inte säga genomskinliga. De behövde inte dribbla utan sprang rakt igenom varandra.
Mycket tyst och mycket försiktigt beslöt vi att inte invänta slutsignalen och istället avlägsna oss så fort som möjligt. Oturligt nog knäcktes en kvist under vår manöver, och vi märkte hur spelet ute på planen kom av sig. De askgrå gestalterna började nu röra sig åt vårt håll, och något sade mig att det inte var för att vi hade struntat i inträdet. Oordnat retirerade vi genom skogen mot bilen, men tränaren som hade byxorna för högt upp kom efter. Det var med fasa som min bekant och jag förstod, att fotbollsgastarna tog in på vår vän.
– Kasta din klubbhalsduk! skrek jag över axeln.
– Du är galen! flämtade tränaren tillbaka. Aldrig i livet!
– Gör det nu! vrålade både min bekant och jag.
I samma ögonblick som tränaren släppte sin halsduk på marken kastade sig förföljarna under hemska tjut över den. Vi hörde hur sömmar och maskor skrek i dödsångest, men vi vände oss inte om. Hela vägen till bilen sprang vi, och då vi kom fram satt lagledaren och väntade.
– Var har ni hållit hus? gläfste han ilsket och visade tänderna.
Omtumlade tumlade vi in i bilen. Vi saknade luft att skrika ”kör”, men det hade inte behövts – lagledaren körde med bilen på samma sätt som med spelarna. Vi for iväg i rasande fart.
– Vet ni? morrade lagledaren. Vi är faktiskt inte alls långt hemifrån. Våra värsta konkurrenter skall ha sin plan alldeles i närheten.
Vi teg.
Stolpen
Tillbaka