061002 - Andarnas makt - första delen
– Om du sparkar mig på benet en gång till, så klipper jag till dig! fräste ordföranden.
Min bekant såg bestört ut.
– Det var han, pep han med en glimt i ögat och pekade på mig.
– En gång till och jag…
Ordföranden avbröts bryskt av ett hysch från den gamla damen.
– Ni måste vara tysta, om vi skall kunna få kontakt, väste hon som en gammal snok. Alltför många gånger har jag varit med om hur dålig koncentration kring bordet har stängt ute den andra sidan.
Min bekant log drygt.
– Visst mormor, kör igång bara, kraxade han. På hela kvällen har det inte hänt något, vare sig på ena eller andra sidan, men kör på bara. Vi har hela natten på oss.
Den gamla damen svarade inte. Istället knep hon igen ögonen och pressade ihop munnen. Hennes svarta slängkappa var uppdragen över huvudet och lämnade bara det skrynkliga ansiktet synligt.
Utanför klubbhuset rasade novemberstormen, och regnet hamrade på tak och fönster. I mörkret kunde man höra höstlöven yra runt och de gamla ekarna jämra sig i kastbyarna. Grenar slog mot husväggarna, och takpannor for i backen med dova brak.
Runt det runda, dukprydda bordet satt jag, min bekant, den långe ordföranden och den gamla sierskan som ordföranden kontaktat. ”Slå på 'trollpacka'”, hade min bekant gurglat och satte en stor pizzabit i halsen, då ordföranden triumferande meddelade att han hade fått napp.
Jag sneglade på ordföranden. Glasögonen blänkte i det fladdrande skenet från stearinljuset. Han såg otålig ut.
– Nå, sade han och försökte behärska sin iver, händer det något?
Sierskan teg och fortsatte att blunda hårt. Ordföranden suckade.
För ett ögonblick släppte jag min bekants hand i hopp om att gumman inte såg det, men hennes korintögon for genast upp mot mig. Blixtsnabbt fattade jag min bekants hand igen och mumlade förlåt. Hon blundade på nytt. Jag kom att tänka på sagan om Pomperipossa: ”Kom in, små barn. Ni skall få syltpannkaka av mig.” Syltpannkaka. Jojo. Usch, så gräsligt. Jag svalde och kramade min bekants hand lite extra.
– Var är tränaren? viskade jag till min bekant.
– I rummet intill. Han ville ju inte vara med.
– Vad gör han där?
Min bekant teg. Jag upprepade frågan.
– Jag gav honom lite att läsa… lite Tintin.
Jag drog efter andan.
– Va? Inte ”Mysteriet med de sju kristallkulorna” väl? Min bekant tittade bort. Är du inte klok? fortsatte jag. Du vet ju att han drömmer mardrömmar om mumien. Hur kunde du?
Precis då hände något. Ljuslågan flammade till som av ett vinddrag. Klockan på väggen började skaka, och visarna for runt, runt i en väldig fart. Ute tog vinden i det kraftigaste hittills. Sierskan stelnade till och slog upp ögonen med gapande mun.
– Han är här, viskade hon hest och såg sig försiktigt om.
– Äntligen, det var inte en dag för tidigt! utropade min bekant. Hör du du, ditt gamla påslakan, får man se på dig? Har du örngott också i samma färg?
Just då ryckte han till, som om han hade träffats av något.
– Aj, vad gör du? snäste han till mig.
– Ingenting, sade jag oförstående.
– Vem var det då som smällde till mig i bakhuvudet?
Vi höll andan. Det spruckna trägolvet knarrade som av steg, trots att vi alla satt.
– Tränaren, är det du? flämtade min bekant fram.
Tystnad. Sedan kom knarret närmre. Nu var det alldeles intill oss.
– Så, sade sierskan, vad ville du fråga om?
– Är det säkert, att det är han? undrade ordföranden lågt.
Sierskan vände sig ut mot rummet:
– Fridtjuv Snååhl, är det du?
Plötsligt skakade bordet till, som om någon hade lyft och sedan släppt ner det. Sierskan log.
Min bekant och jag glodde på varandra. Kunde det vara möjligt? Fridtjuv Snååhl? Klubbens förste ordförande en gång i tiden. Det var inte sant.
Stolpen
Fortsättning följer...